-is och marrakech.

Taget ur Språkrådets nyordslista 2011:

Förväntis =
en person eller något man förväntar sig något av [lanserat av professor Micael Dahlén].

Ett is-ord?? Ska "korvis" för korvgubbe, "köpis" för en som handlar mycket och "godis" för både sötsaker och personer som är snälla hamna i ordlistan nästa år då? Det är min förväntis. Spännande.

Tittar på två av de fina prylarna jag fick i julklapp och tänker att ett vackert marrakech-golv på detta skulle gjort susen. Om du inte vet vad marrakech-design innebär bör du klicka här.

fuskeriet.

För varje gång som vinden viner utanför fönstret blir jag tacksam för min lägenhet. Som vanligt småfuskar jag lite med inredningen och genom att hänga fina raggisar på det avstängda elementet tror jag att det är varmare än vad det egentligen är.

Likaså har jag filtar nära till hands hela tiden. Man lurar kroppen på något sätt och kan på så vis sänka värmen några grader på elementen.

själviska fotografier?

Vad innebär det att ha fotografier på sig själv hemma?

En något onödig fråga men ack så intressant.

I mitt nittiotalsgula barn/tonårsrum var baksidan av min dörr full av skolkort på mig. Jag tyckte det var kul att för egen del se hur jag utvecklats under mina skolår och ville även att folk skulle känna att mitt rum var personligt, att man skulle se och förstå vem som bodde där. I årskurs nio hängde det nyaste skolkortet (där man knappt såg mitt ansikte eftersom fluffhåret täckte större delen av kortet) väl synlig på en vägg och det fick hänga där för att riktigt plåga mig själv, tvinga mig att se på kortet och intala mig att jag var fin som jag var.

Nuförtiden är därför min åsikt att när man har foton på sig själv hemma håller man på att bearbetar och försöker acceptera sig själv eller så tycker man att man är snyggast i världen och vill att folk bekräftar det eller så kan det, i enstaka fall, vara för att man bara vill ha ett mer personligt hem. Inget är fel utan detta är bara ett konstaterade. Okej?

Idag gör jag mitt hem personligt med hjälp av foton på familj och vänner, betydelsefulla små brev och annat trevligt. Jag är ju ett levande kort i mig själv och besökarna behöver nog inte mer av just den varan när de hälsar på.

synt.

Nej, Ernst i tjejformat är jag inte.

Men Ross i tjejformat - det är mer troligt.

Eller kanske är jag en underlig blandning mellan dem.

Hursomhelst, jag fick en synt i julklapp och när syntens alla roliga läten upptäcktes blev det en aning jobbigt eftersom jag insåg att jag faktiskt betedde mig nästan exakt som Ross gör i detta klipp.

ernstformatet.

Lars Winnerbäck sjunger poetiskt vackert i högtalarna och alla röda julsaker är borttagna. Jag är på ErnstKirschsteiger-humör och ändrar lite här och lite där i lägenheten medan det i huvudet bildas märkliga meningar. Flera gånger har det påståtts att jag är Ernst i tjejformat, men att han alltid går barfota och jag alltid har töntiga tofflor på mig gör att påståendet kommer förbli ett påstående och aldrig bli en sanning. En trolig sanning kan däremot vara att enbart Ernst och jag tillsammans står för mer än hälften av Sveriges stearinljusproduktion.

två diken.

Dags för en djup Becka-tanke igen.

I jantelagssverige tänker människor väldigt ofta: "Det finns alltid någon som har det värre än mig". Och det är ju bra att tänka så, för det finns det. Det finns alltid någon som har det värre än en själv. Att däremot tänka att det också alltid finns de som har det bättre än en själv är djup tabu. Det är detsamma som att tycka synd om sig själv. Fast är det verkligen det? Tänk efter nu.

Om man inte inser att det finns de som har det bättre än en själv - hur ska man då veta när man själv har det tufft, när man själv behöver ha hjälp? Du kanske sitter i fängelse, har förlorat hela familjen, varit med i ett krig, är hjärnskadad och stammar på vart tredje ord men tänker ödmjukt: "Äh, det finns alltid någon som har det värre än mig" och tror då på något sätt att du mår som du SKA må, att du har det bra eftersom det ju alltid finns någon som har det värre.

Svenskar, i synnerhet, tror jag är experter på att hamna i det ena eller andra diket (alternativt den ena eller andra brödrostskåran).

Antingen

"Det finns alltid någon som har det bättre än mig"

eller

"Det finns alltid någon som har det värre än mig".

Det vore bra om svenskar kunde ta sig upp på vägen istället och bli uppmärksamma på att båda dikena måste finnas men att de inte är till för att ramla ned i.

årets dialog.

År 2011s bästa dialog utspelades vid en klassisk alfapetmatch runt köksbordet nu under julen:

-"Ja men det där ordet! Det där Q-ordet. QI.. när man inte kommer på.. Meen! Ja, det där när man har lågt... Ehm. Åh! Q.. Ja, ni vet".

-"IQ!??!"

-"Ja!"

Vem den skyldiga var får nog förbli sekretessbelagt ända ner i graven.

Antingen var det hon som för det mesta drömmer, hon som för det mesta pratar eller hon som för det mesta tänker. Gissa kan du göra - men svar kommer du aldrig få. Grattis.

min tomte.

Julen är över och nog är det ganska häpnadsväckande att tomten skänkt mig julklappar fastän jag inte önskat mig något och fastän jag inte varit genomsnäll. Tomten har gett mig fantastiska paket som jag bara kunnat drömma om. Men sedan tror jag också att tomten måste ha blivit övertrött och fått fnatt någonstans där under det mest hektiska julklappstänkandet. För vad hände här??

Att tomten har samma humor som mig känns stort. Jag vet att tomten kommer skratta sådär som bara tomtar kan när jag promenerar till tvättstugan och grannarna vänder blickarna diskret efter mig...

hundvagnen.

Varför varnade ingen?! Jag gick in i det kilometerlånga tåget, hittade min plats (som visserligen till varje svensks lycka inte hade något grannsäte) men kände snart odören av hundar och reagerade på antalet jyckar som gick förbi.

En husdjursvagn! Där hade jag hamnat. Mitt ibland ett gäng högt skällande odjur och deras hussar och mattar som inte i sin vildaste fantasi kunde förstå att deras små älsklingar faktiskt ses som monster i andras ögon.

Den vidriga stanken av fuktiga hundar slog emot mig igen och bekräftades av kvinnan från en annan vagn som samtidigt passerade och kommenterade öppet: "Det luktar prutt. Känner du inte det? Det luktar prutt!". I samma veva skällde två jyckar så öronbedövande högt att jag höll på att bli tokig och i hörlurarna sjöng Hellström:

"Jag sköt en hund när jag var fem [...]".

förbjudet ord.

Någongång under uppväxten när läxorna hopade sig betydligt mer än innan och aktiviteter tog en allt större del av fritiden började jag använda ordet stressad. Jag var stressad än hit än dit men ganska snart fick jag vänliga med skarpa tillsägelser av pappa att inte använda det ordet. Pappa stoppade mig varenda gång och menade att ordet stressad gjorde att man blev ännu mer uppe i varv och att det bara förvärrade situationen.

Jag svor alltså aldrig, använde aldrig obscena ord eller liknande utan det fulaste ordet som funnits på min tunga genom åren har varit "stressad" och det innebär fortfarande ett visst motstånd att både säga och till och med skriva ordet. Det hade varit bra om fler människor skulle ha problem med det eftersom pappas påpekande faktiskt är väldigt sant.

journalister i etiopien.

Är det någon mer som följt utvecklingen av de gripna svenska journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson? Idag kom domen som innebar: skyldiga. Journalisternas straff kan bli 18 år i etiopiskt fängelse för att de tog risken att visa världen hur det står till i Ogaden - ett väldigt stängt område i Etiopien.

Tyvärr blir jag inte förvånad över domen men ilskan väller inom mig och jag får ett MartinLutherKing-anamma i mig. Vill samla ihop en gigantisk skara med svenskar, utlänningar och åka in till Ogaden som ett slags uppror, en protest. Visa att det inte tillhör tidsåldern att ha stängda områden. Kanske flera av oss skulle bli skadade, dödade, satta i fängelser men hela världen skulle se vad som pågick och lilla Ogaden skulle få resten av världen emot sig, varpå de till slut skulle bli tvungna att ge sig och människor i området skulle äntligen bli fria.

I medlidande lägger jag idag huvudet sorgset på sned och tänder ett ljus för Schibbye och Persson (samt ett extraljus för Martin Luther King) eftersom de har fått mig och säkert många med mig att tagga till och inse att något verkligen måste göras. På vilket sätt det BÖR göras kan man visserligen diskutera men dessa herrar har åtminstone gjort något.

sjalbandage.

Den där springturen jag hade i rummet för cirka tre veckor sedan ledde till inflammation i vänstra foten som ännu inte helt gått över. Egentligen borde jag ha kryckor men till skillnad från tonårstiden då flera av oss tyckte att det var coolt med kryckor tycker jag nu att det är coolare utan. Det skulle inte heller gå särskilt bra med rullande resväska och kryckor i julrushen.

Därför blir det lite haltande och ett hemmagjort stödbandage med hjälp av en av sjal istället.

koordination.

Igenkänningshumor är den absolut bästa humorn.

Jag personligen har aldrig haft någon vidare bra koordinationsförmåga och under tidigare dans- och aerobicslektioner har jag varit den i gruppen som prickat in dansstegen absolut sist av alla.

Det är skönt att veta att det finns fler som mig..

Vi är nog bra på något annat.

sista advent.

Sista ljuset på adventsljusstaken är tänd och en märklig känsla infinner sig.

Jag kollar ner i min lilla mjölkkanna som var proppfull av tepåsar när hösten började men som nu nästan är tom. Jag ser in i köksskåpet, och där de tre kartongerna med övriga tepåsar en gång stod är nu bara tomrum. Det ekar dessutom i mitt före detta överfulla stearinljusförråd och jag inser:

väldans vad fort tiden går.

pensionärskrisen.

Min kompis tonårsrumsväggar var fyllda av planscher på bland annat Leonardo Dicaprio, Spicegirls och Sveriges fotbollshjältar. En annan kompis hade väggarna fyllda av Hanson-bröderna. Jag hade också planscher på mina väggar. Eller planschER var väl att ta i. Jag hade EN plansch och det var på en sovande katt.

Det är bara under tonårstiden i livet som man får och ska ha planscher på snygga killar, häftiga musikband och annat på väggarna. Varför hade inte jag det? Jo, jag tyckte det var fånigt och att det inte passade in i inredningen (= en udda tonåring).

På grund av den därför ofullständiga tonårstiden finns det en överhängande risk att jag som pensionär kommer hamna i en kris där jag klär hela pensionärslägenheten med planscher av den dåvarande Christer Sjögren.

Så var glad om du fick utskällningar av dina föräldrar för att man inte kunde se väggfärgen i tonårsrum pga. alla planscher. Du kommer bli en hyfsat normal pensionär iallafall.

ordfamiljen.

Ibland kan det vara småjobbigt att härstamma ifrån en släkt som ständigt leker med ord. Förutom att pappa kom på en väldigt lång mening som blev densamma oavsett om man läste den framifrån eller bakifrån blev även detta en av släktklassikerna:När bilden ska tas på farmor avbryter alltså farfar raskt och säger "Vänta vänta!". Han sträcker sig efter kaffekannan, håller den i riktning mot farmors tår och får på så vis till ordet kaffetår.

Jag hör dig säga: ååå! och när jag påpekar att detta bara är en av miljontals ordvitsar som uppstått och fortfarande uppstår i släkten undrar du förstås om det är fiffigt eller rentav bara lite sjukt.

Svaret på den frågan är att jag faktiskt inte riktigt vet själv..

de speciella barnen.

Marina är en av de goaste människor jag har träffat. Jag vet inte hur många gånger som hon har gett mig en kram i rätt tid, pussat mig på kinden i rätt tid, lagt sitt huvud mot min arm i rätt tid.

Denna informationsvideo, som ska skickas ut till höga instanser lite här och var, är både otroligt vacker och vansinnigt hemsk.

Forskningen har gått så pass långt att man idag, kanske något magstarkt sagt, kan agera SS-soldat (läkare/förälder) och där på perrongen (på abortavdelningen) bestämma: Du är annorlunda - du får dö. Du är frisk - du får leva. Du kommer vara en arbetsbörda - du får inte leva. Du kommer kunna arbeta effektivt - du får leva.

Det. Det tycker jag är oerhört läskigt. Har du en annan åsikt vill jag gärna ta del av den.

en testund.

Med ansiktet halvvägs ned i tekoppen inser jag

att jag de senaste fem minutrarna har tänkt på...

Christer Sjögren!?

Hur i..? Bort bort bort!

kulturblandning.

På väg till affären, haltandes pga. inflammation i foten, möttes jag av en invandrarman sittandes i ett gatuhörn. Det jag på långt avstånd lade märke till var att mannen kryddat varenda julsång med sitt dragspel. Stilla natt var inte direkt en stillsam sång. Helga natt spelades i en rockigare version och när jag gick förbi log den mössbeklädda mannen stort, medan han gungade i takt till musiken och sa glatt: "Ga jol!!".

Jag gillar invandrare. De behövs i Sverige. Jag tror också att svenskar behövs i andra länder. Varför ska egentligen merparten svenskar bo i Sverige, merparten kineser bo i Kina och merparten polacker i Polen?

Tänk om gränserna vore lättare att rubba. Då skulle alla människor ha hela världen som sitt land och då skulle invandrarstämpeln sluta existera. En svensk familj skulle inte bli sedd som exotisk för att de flyttat till Colombia och en familj från Irak skulle inte bli nedvärderade för att de kommit till Sverige. Alla folkslag skulle blandas fullkomligt, och alla folkslag skulle komplettera och hjälpa varandra.

Jag gillar den tanken och kom inte och säg att det är omöjligt, för tänk på allt som stenåldersmänniskorna trodde var omöjligt men som idag är möjligt.

tygfix.

Det vackra tyget som jag köpte på stranden i Kenya kommer nu till användning igen.

Dagens pysselredskap har varit sax och häftpistol. Utan symaskin är afrika-kuddfodralen tillfälligt ihophäftade med häftstift. Pappas vackra oljetavla passar inte helt in i inredningen just nu och därför kom jag på ideén att fästa afrika-tyget över tavlan, fästa med fyra häftpistolsskott (går bra med tex stark tejp eller häftmassa också) på baksidan och vips har jag en helt ny stil fast med vissheten att originaltavlan ändå finns därbakom, redo att plockas fram närhelst jag vill.

Den tomma skräpramen i fönstret fick också tyg med hjälp av häftpistol, och i cylindervasen fick en liten afrikagiraff plats.

Ja, jag försöker få in lite mer afrikavärme. Det behövs i den kalla vintern.

harmoni.

Det är märkligt att en sådan liten sak som att ha ordning inuti ett skåp kan göra mig lugn och harmonisk. Vissa blir rofyllda av vackert väder medan jag blir rofylld av detta.

På Rustas hemsida hittade jag ett exakt sådant avlastningsbord som jag är på jakt efter. (Bilden är redigerad. Bänken är i ljus oljad ek egentligen fast jag vill ha den i denna mörka färg). Så om du har 1500:- till övers när du betalat alla räkningar och gett stora mängder till välgörenheter, kan du kanske överväga att köpa denna till mig. Jo, jag tackar jag! Då skulle du minsann bli bjuden på te och hur mycket prinsesstårta du vill. Något att tänka på?

linneskåpet.

Linneskåpet är på plats och man får göra det bästa av vad man har helt enkelt, trots att idéerna är väldigt många.

En av mina barndomskompisar som hjälpte till att bära in skåpet inatt fick flashbacks. "Det här påminner mig om när vi var små. Alltid hade du möblerat om och ibland kunde man knappt få upp dörren för då hade du en säng precis innanför."

Nu har jag alltså möblerat om igen och känner att jag på detta sätt utnyttjar kvadratmetrarna bättre. Det blir mer ombonat, intimt, mysigt och jag slipper se de öppna hyllorna som jag varit trött på ganska länge eftersom de gett ett rörigt intryck.

På väggen bakom soffan vill jag ha en viss skänk i mörkt trä så om någon vill köpa mina tre nuvarande plåthyllor (tre stycken för 300:-) eller göra ett byte är jag mer än öppen.

ugn.

I ugnen ligger den enda mat som jag brukar lyckas med.

Laxpaket.

Står där och tittar in på maten när en tacksamhetsvåg plötsligt kommer över mig.

Tänker på ugnen som stod i skolköket i Kenya.

gökuret.

Idag är det den där skumma klockan som låter igen. Från någon lägenhet intill är det ett gökur (utan gök) som låter några gånger under ett dygn, cirka en gång i månaden. Ytterst märkligt.

Appropå gökur:

Jönssonligan spelar högt och Jönssonligan och den svarta diamanten är väldigt bra filmtips, särskilt för min nyblivna gravid/mammalediga(?) vän.. Filmerna finns att se gratis på youtube.

dolda superlativ.

När Lasse Brandeby dog nyligen vällde internet över av okänt folk som berättade vilken stor betydelse Brandeby haft i deras liv. Folket överöste mannen med fina ord och det jag undrar är: hur många av de människorna berättade dessa saker för Brandeby när han levde?

Ofta är effekten densamma när kändisar (och även vanligt folk) dör. Då verkar folk i omgivningen plötsligt krypa ut ur sina skal och börjar använda varenda positivt superlativ som finns, men vad har det för betydelse? Människan är ju död. Tänk vad mycket bättre världen skulle vara om folk kunde lära sig att använda dessa superlativ och uppmuntringar medan personer ifråga lever.

tacodagen.

Det är en stor dag idag. Jag har ätit taco och:

1. jag fick upp guacemole- och tacosåsburken på första försöket

2. jag behövde inte använda servett en enda gång

3. ingenting föll/rann ner på tallriken

Vilken dag, vilken dag. En tallrik mindre att diska och jag tänker förundrat: Är detta sant?? Har jag, efter alla dessa åtskilliga år, äntligen fått in tacoätar-snitsen? Ja, det verkar så. Otroligt.

på listan.

Det kändes märkligt att gå till affären med kombinationen vantar och paraply idag. Men för den sakens skull sätter jag inte igång att klaga på och dra upp varenda orsak till varför polarisarna smälter, för det här med miljöfrågor är inte direkt min drivkraft i livet.

Några åsiktsområden ligger faktiskt väldigt VÄLDIGT långt ner på min lista av sådant som engagerar mig. Förutom miljöfrågor tillhör även djurfrågor listans nedre del.

Det finns till exempel en svensk dam i Kenya som ägnar hela sitt liv åt att hjälpa chimpanser, vilket för mig är ofattbart. Hur kan man vilja göra allt för chimpanser när det finns människor i samma by som lever under vidriga förhållanden? Samtidigt kan man fundera på varför folk väljer att arbeta på djurparker i Sverige när alla vet att barn misshandlas, personer är fast i missbruk, att människor har det svårt även i detta land.

I övrigt förstår jag inte heller varför man ska skydda farliga utrotningshotade djur och jag skulle aldrig kunna sluta äta kött. För mig är djur djur och har inte samma värde som människor.

Det finns mycket att säga om detta ämne men charmen är väl ändå att vi alla är olika och brinner för olika saker. Hur skulle det annars vara?

ny flik.

Det finns nu en flik längst upp på bloggen som heter for Amélie. Där kan man ställa in vilket språk man vill läsa bloggen på. Orsaken till varför den heter for Amélie är eftersom den främst är tillägnad min franska vän som jag lärde känna under första korridorsåret.

Så, Amélie. Om du läser det här inlägget nu kan du väl skriva en kommentar? Jag saknar dig väldigt mycket, kompis!

För er andra kan det kanske vara ett trevligt sätt att träna upp högstadietyskan eller lära sig finska. Jag tror inte grammatiken eller orden alltid blir korrekt översatta men kanske det kan förgylla allt det ointressanta som skrivs här.

varning: materiellt.

Det finns chans att mitt fina slitna, mörkbruna linneskåp som står hos min faster i en annan stad, kan komma att flyttas hit till mig nästa vecka!! Då. Då blir det inredningsbyte i stora rummet. Då är det tänkt att ska det bli mer Afrika, mer orientaliskt, mer värme.

Ideerna, möblerna, allt - allt finns i mitt huvud och vill så gärna tränga sig ut och bli till något konkret men i vanlig ordning finns det begränsningar som försvårar det hela. Och jag håller inte med Gunde som påstår att ingenting är omöjligt. För ibland är saker och ting faktiskt det.

Jag måste få tillägga hur oerhört salig jag är i årets nykomlingar: patchworkmattorna. Fantastiskt vackra! (Men jag skulle aldrig betala 17000:- för en).

den atletiske.

Så här var det. Jag skulle vara duktig. Springa lite. Ja, i min ensamhet, i mitt rum, som på ett löparband fast utan en massa perfekta fitnessmänniskor runt mig och utan dyra träningskortskostnader.

Så, där sprang jag på ett och samma ställe i mina skruttkläder i takt till fartig töntmusik. Kände mig som ett fån och i huvudet hördes en desperat bön till gud: Må det inte ske att jag är med i ett nytt projekt av The Truman show!!

Nu kommer det nog dröja ett år eller två innan jag överhuvudtaget kan röra mig igen också... Lyckat.

töntigast.

Bästa julsångversionen och bästa musikvideon till denne är detta:

Suck. Vad är det med mig och töntiga saker? Jämt ska jag fastna vid dem.

schindler.

Hittade filmen Schindlers list bland mina gömmor och tittade på den, efter många års uppehåll eftersom jag mindes att filmen bara var full av hemska scener. Tydligen mindes jag rätt men några sekvenser är så vansinnigt vackra och genomtänkta och hela filmen blir ett fantastiskt konstverk som man kan studera och tänka över väldigt länge. Slutet till exempel. Jag har aldrig sett något finare slut på en film någongång.

Snart är alla personer som var med i förintelsen döda och det har jag visserligen fått höra sedan mellanstadiet, men nu är det ju verkligen så.

Många tankar kommer efter den där filmen och om man känner mig vet man att tankarna kommer snurra länge länge i huvudet. Men hur farligt är det egentligen? Folk verkar vara livrädda för att tänka djupt, vilket jag inte riktigt förstår. Det är ju i de extremt djupa tankarna som man får den obeskrivliga "fylligheten", insikten, visdomen.

Mmmm. De fachinerar mig; tankarna.

finnar/kviser.

Varför heter egentligen finne just finne på svenska? (Nu syftar jag inte på finländare utan på de där prickarna i ansiktet som, i motsats till finländare, aldrig är välkomna). Varför heter det inte norsk till exempel? "Titta så många norskar jag har i ansiktet, mamma!"

På norska heter finne kvise, och det är väl ändå lite bättre genomtänkt? För inte hade det varit roligt om norrmännen skulle gå omkring och säga: "Se! Se så mange svensker jeg har på nesen min!", eller att höra den norska tonåringen stå framför spegeln och skrika: "Åh, vad jeg hater svensker!!".

Ja, det var dagens onödiga becka-tanke det. (Passande klipp HÄR).

advent igen.

För 24e året i rad tänder jag, liksom tusentals andra, ett ljus idag. Som vanligt blev det en udda adventsljusstake vilken förhoppningsvis kommer ersättas av gröna eller röda ljus såsmåningom. Jag har inte orkat vara så väldans kreativ i år. På tidningshögen står originallådan med äkta julgranskulor från 50-talet, och på golvet har jag ställt två julstjärnor. Det är ungefär det. Har hängt upp en stjärna i köket och två kulor i hallen också.

Oh, vad intressant att läsa det.

Nej, något intressant är hur barn kan vara så HÄR (1.30-3.00) charmiga.

från affären.

Jultomar, julmust, julclementiner och julpepparkakor. Det var nästan att jag föll omkull med cykeln hem från affären igår. Inte bara på grund av att jag hade tre överfulla kassar med mat utan också för att cykeldäcken var utan luft och flera av småvägarna fulla med geggig lera + att andra hastighetsöverstigande cyklister inte hade lampor på sina fordon.

Ibland skulle man ju vilja filma sig själv och se hur fånig och virrig man faktiskt ser ut och beter sig vid olika tillfällen. Eller nja, kanske inte.

topp tre reklam.

Jag gör en Anders- och Månsare; topp tre.

Topp tre fantastiska reklamer, Sverige

Radiotjänst

Telepriskollen

Lotto

Topp reklam fantastiska reklamer, Norge

Stratos

Kavli kaviar

Netcom

mot juletider.

Det är ytterst konstigt att det är advent nästa helg. Att snön inte har kommit än är jag personligen bara glad för men tycker synd om alla pulkaälskande barn som inte kan åka i backen. Ja, jag har nog denna klassiker någonstans i tankarna: Suns jul skidvallan.

Till de som undrar:

Jag önskar mig inget i julklapp.

Verkligen. Jag menar det.

Får jag äta julmat och en biskvi eller två är jag mer än nöjd.

dagens tacksamhet.

När man efter ett tag har börjat ta saker och ting för givet är det viktigt att återuppväcka sina minnen.

"Så på morgonen fick vi vara med att förbereda denna fest genom att skala och hacka lök.. i våra bara händer! Ingen skärbräda här inte. "Aj! Där var jag nära att skära mig!" fick vi höra varann säga ett par gånger.. Och så fick vi hacka vitlöken i en mortel, svettas som grisar i den 30-gradiga värmen och se på när de förberedde den afrikanska rätten pilao."

"Ni ska vara evigt tacksamma om ni ager: potatisskalare, skarbrada, durkslag, duschskrapa, en riktig skurhink, varmvatten i duschen, konservoppnare, grytlappar, grytunderlagg, hela kastruller, stekpanna, tvattmaskin, en skon sangmadrass (dar man inte kanner sangens 'revben') etc. Ja, å vad ni ska vara glada for det!"

Jag äger allt det där nu,

och är oerhört tacksam för det.

heja hjärnan.

Pappa berättade ofta om den gången när jag som treåring försvann och pappa hittade mig cyklandes på trehjulingen varpå pappa frågade: "Nämen Becka, var är du på väg?" "Till sosken", svarade jag med en ton av självklarhet i rösten. "Men har du några pengar då?" Hm, nej, så långt hade jag inte tänkt.

Ibland undrar man ju hur outvecklad liten hjärna man har haft genom åren egentligen, och när det nu tydligen sägs att hjärnan har vuxit färdigt först vid 25 års ålder, undrar jag hur fasansfullt fort min hjärna måste sätta igång att växa de kommande sex månaderna.

pappa-dagen.

Det är ju fars dag idag och man ska skänka sin pappa en extra tanke oavsett vilken slags pappa man har eller har haft - en närvarande, icke närvarande, en kärleksfull, icke kärleksfull, en ful, snygg, en rolig, tråkig. En pappa är ändå en pappa och vare sig man vill eller ej kommer man alltid vara en del av honom.

_____________________

Jag glömmer aldrig slipsen som jag köpte till pappa på fars dag för mängder av år sedan. Den svarta slipsen med en datormus + en riktig mus på. Stackars pappa. Han var ju tvungen att använda slipsen hemma ibland men av någon anledning använde han den aldrig i närheten av andra människor...

Stackars föräldrar som ständigt måste använda sina barns hemmagjorda och fula presenter och samtidigt vara livrädda för att de ska råka gå till jobbet eller gå ut i trädgården med den fula slipsen eller den fullständigt felvirkade mössan på. Hua. Vilken ständig psykisk press föräldrarna måste leva i!

fredagsklippet.

Svenska humorfilmer är riktigt bra ibland. Det här favoritklippet från Sällskapsresan Snowroller älskar jag fortfarande lika mycket som när jag var liten.

gästvänligt.

Det är minsann inte vem som helst som hälsar på och lämnar avtryck hemma hos mig. Nu senast var det babegrisen.

Jag rekommenderar verkligen att ha någon form av lättillgänglig gästbok hemma. Häng en fin gästbok med penna på toaletten, i köket eller i hallen. Eller, om man är översocial och alltid har folk på besök, kan man se till att ha en väggvänlig penna så att en eller alla väggar i till exempel hallen blir överfyllda med trevligt, personligt och snyggt gästklotter.

dessa norskar.

Ursäkta, men,

Bjarnhild??

Norskar fortsätter förundra mig med sina...

extremt norska namn.

paulina.

Och...

PAULINA ÄR MED I FINALEN!!

Helt otroligt. Eller nja. Inte otroligt precis för hon är ju helt fantastiskt duktig och det var mycket troligt att hon skulle gå långt i tävlingen (True talent, tv3). Nu är hon där, utsedd till att inneha en av Sveriges absolut bästa sångröster. Lyssna bara på detta enkla och vackra:

Jag blir lycklig i hjärtat, för hennes skull. Blir lycklig av att se hur hennes talang har fått blomma ut under de senaste åren, och särskilt nu under True talent. Tänk om man kunde få vara med om att lyfta fram människors gåvor och talanger. Vilken lycka det skulle vara.

afrika-appar.

Jag är helt salig över att lyssna på afrikansk radio i hörlurarna när jag går på stan. Varenda affär förvandlas ju till ett charmigt plåtskjul, den perfekt asfalterade vägen blir till en soltorkad lerväg och alla sura höstsvenskar förvandlas till leende afrikaner.

Så fort jag hinner tar jag mig också en titt på Kenyas främsta tidningar East african Standard och Daily nation. Det är verkligen märkligt att läsa svenska lokalnyheter samtidigt som man tar del av kenyanernas lokalnyheter, eftersom ländernas huvudnyheter är av så olika innehåll.

Ur the Standard idag: [...]"A witness Mary Nginya said that after the explosion he heard the attackers saying "na bado. Ni mwanso tu". Kiswahili for "It is just the beginning"[...].

_______________

OBS!! PAULINA PALMGREN - med i SEMIFINAL TRUE TALENT- TV3- ikväll 19.30! MÅSTE RÖSTA!

s-orden.

Vissa ord läser jag alltid fel. Singlar och sniglar är sådana ord.

Plötsligt står det någonstans på skärmen:

"Söker du också efter singlar i Sverige?"

vilket förstås blir något helt annat när man istället läser

"Söker du också efter sniglar i Sverige?"

och innan jag har förstått mitt misstag hinner jag alltid tänka:

Eh, nej!? Vad är det för sjuk annons? Varför skulle någon söka efter SNIGLAR?!

tankemaskinen.

Ja! En ny säsong av programmet Från Sverige till himlen (svt1) har startat. Kanske inte det bästa programmet för en som tänker väldigt mycket. Eller? Kanske är det just det BÄSTA programmet för en som tänker mycket.

Mia Skäringer berättade i sin hyllade föreställning att hon, liksom jag, funderar alltför mycket på existenstiella frågor och att hennes mamma aldrig borde svarat: "Nej, rymden den har inget slut den" när Mia frågade hur stor rymden var.

De flesta människor låter bli att tänka djupt och kan stänga av tankemaskinen hyfsat lätt. Men så är vi ett litet gäng personer här på jorden som bara inte kan stänga av det där tankemaskineriet eftersom vi inte äger någon stoppknapp!

Fast det är trevligt att tänka onödigt djupt, ibland. Särskilt när man sitter vid köksbordet och lyxar till dagen med te och varm baguette. (Extrapris på Willys).

hon med maten.

Det är inte bra när man efter sin hemmagjorda lunch säger: "Usch!!" och suckar när man inser att det finns fem lika äckliga matlådor kvar i frysen. Jag försökte nämligen mig på att göra chiliconcarne och därmed för första gången sedan kenya-resan (2006) äta vita bönor igen. Men nej, jag har tydligen inte kommit över bön-förätandet än.

Drömmen är ju att mina måltider ska se ut och smaka som den på bilden, men vissa drömmar tycks inte kunna uppfyllas hur mycket man än försöker att uppnå dem.

inredning, inredning.

I små utrymmen är det bra om möbler är flyttningsbara. Min lilla rullvagn på toan är ett sådant billigt alternativ, som är ett resultat av citatet "man får göra det bästa av vad man har".

Dagens becka-fundering lyder:

om det nu finns mängder av färger -

varför då bara använda vitt?

Jag tycker visserligen att det är fint med vita shabby-hem men njaa, jag personligen är inne på spåret att skapa något mer spännande i inredningsväg, vilket också är perfekt att experimentera fram när man nu inte har hela världsekonomin liggandes i plånboken.. Det finns ju så många färger och former som bara väntas på att få användas!!

smilegroparnas tid.

Jag förstod inte helt vad Steve Jobs betytt för mänskligheten, men nu, nu förstår jag gott och väl när jag sitter här och spelar en-oktavs-piano samtidigt som jag lyssnar på radiostationer från Afrika, bevakar olika intressanta nyhetsämnen och spelar wordfeud utan att knappt röra skärmen. Vilken vansinnigt genialisk uppfinning!

Salig är ordet. Visserligen ett halvt decennium efter alla andra men ändå: iphonesalig.

På bussen i helgen var jag nog övertrött eftersom jag såg humor i allt jag tittade och tänkte på. Det var som om hjärnan plötsligt hade fått en bit av någon rolig ståuppkomikers hjärna; kanske Johan Glans. Tack för lånet isåfall, Glans.

Några av tillfällena då mina smilegropar blev väl synliga:

- när jag fick titta två gånger på det stillastående sj-tåget utanför fönstret för att försäkra mig om att det stod "Mot Afrika" på det. Men det stod det ju inte. Det stod: "Mot Arvika", vilket var en tung besvikelse.

- när jag återigen noterade dessa medelålders kvinnor som ständigt tränger sig före och betér sig som bittra småstressade svenskar överallt.

- när jag automatiskt höll andan så fort bussen åkte igenom en tunnel i den kungliga huvudstaden. Försökte dock förhindra mig att blåsa upp kinderna såsom man gjorde som barn, men med den främmande grannens konstiga blick på mig tror jag att jag inte helt lyckades.

tekonologin.

Min telefon, som på senaste bokstavligen har fallit ihop i bitar, har nu ersatts av en iphone. Du ljuva värld! Nyinskaffad iphone och utländsk släkt som kunde närvara i fredagens begravning via skype måste vara tecken på de enorma framsteg som teknologin gjort de senaste åren.

I spåren av teknologi kan jag fortsätta berätta att min bekanta Paulina Palmgren fortfarande är kvar i tv-programmet True talent. Helt fantastiskt då hon är den enda orsaken till varför jag fortfarande tittar lite halvt på programmet. Ja, det är dubbellycka att under samma vecka höra Paulina sjunga denna duett:

och i samma veva njuta av Anna Ternheims alldeles ugnsfärska skiva. Mmm, det är musik när den är som allra allra bäst det.

peppareländet.

Varför hostar man av peppar? Jag skulle fylla på mitt pepparkar idag och efteråt hostade, hostade och hostade jag - helt förskräckligt mycket! Jag började småskratta åt mig själv på samma sätt som mamma gör när hon får peppar i näsan och jag eller syster bara tittar på henne med blicken: "Men nu får du väl ge dig? Så där mycket kan man ju inte hosta på grund av lite peppar!?"

Men jo, nu har jag bevisat mig själv. Man kan tydligen hosta så mycket på grund av den där eländiga lilla kryddan!

kära sweetnose.

Nej!! Hittade dagboksanteckningar från när jag var 13 år. Till min fasa ser jag att varje dagboksinlägg börjar med "Kära Sweetnose!" HAHAHA! Tror jag dör! Dessutom slutar varje inlägg med "Kram din Becka!" Jag orkar inte! Hahaha!

Fast jag är tydligen så pass gammal nu att jag inte tycker att det är pinsamt. Jag tycker däremot att det är oerhört fult men accepterar faktumet eftersom jag vet att sådana uttryck tillhör den tidiga tonårstiden.

"Kära Sweetnose".. Du kom alltså inte på något bättre, Becka?? Uttrycket har ju samma klass som afrikanernas "Hey Snowwhite!!" på stranden i Kenya.

svart färg.

Har duschat i kokhett vatten och är för tillfället varm i hela kroppen.

I mormors kakformar lyser stearinljus.

Någongång, jag tror det var under norgetiden, bestämde jag mig för att inte bära svart överhuvudtaget. Jag hade tröttnat på begravningar och att folk ständigt envisades med att klä sig i svart (och vilket folk fortfarande gör. Går man på en fest idag bär ju 90% av gästerna helsvart. Den trenden förstår jag mig fortfarande inte på).

Men i och med mitt vågavägrasvart-fenomen har det uppstått ett visst problem. Jag har inget att ha på mig på begravningen nästa vecka. Jag har haft ett svart "begravningsset" liggandes i garderoben men har nu upptäckt att byxorna är försvunna och att tröjan är äckligt utsliten. Apu, vilket problem.