paus.

Bloggtorka = bloggpaus.

perfekta matkassen.

I filmer och serier är matkassarna alltid perfekt packade; i den överfulla kassen sticker en nybakad baguette liksom en bunt med gröna fräscha salladsblad upp och i de amerikanska tv-serierna har matkassarna aldrig handtag. Varför?

Jag gillar de perfekt packade matkassarna och jag packar gärna min picknickväska eller dylikt enligt samma metod.

musikchocken.

Vet du känslan av att plötsligt höra en sång i hörlurarna som du inte varit riktigt förberedd på?

Min bror laddade ner mängder av låtar till mig för en del år sedan och än idag kommer det överraskningar när jag lyssnar på den överhängande bra musiken. Vissa låtar har troligen kommit med av en slump eller så har min bror medvetet tagit med de låtarna för att riktigt förstöra musikupplevelsen för mig.

Ja, som nyligen när jag lyssnade på vackra, rofyllda sånger av Anders Widmark och plötsligt kom DENNA:

Man blir genast stel i kroppen men försöker att inte stanna upp och inte höja ögonbrynen synligt utan man fortsätter gå och tittar diskret runt sig för att försäkra sig om att det inte finns någon människa i närheten som skulle kunna höra det man själv hör. Sedan fortsätter man chockad och märkligt förundrad att ändå lyssna på sången eftersom man inte förmår att byta låt.

vårpigmentet.

Till skillnad från de flesta svenskar är jag inte särskilt förtjust i våren. Men det är klart, om man går upp innan befolkningen vaknat en lördagsmorgon, tar med sig te och filt och sitter på en bänk med anteckningsblock i handen och musik i hörlurarna är det okej.

Under vintern har jag letat efter mina egna händer när jag varit ute och gått utan vantar eftersom hudfärgen varit densamma som snön. Men nu går det inte att missta mina händer längre, eller jo, kanske ändå, för deras kritvita färg bländar en! Man blir tvungen att blunda och känna sig fram för att veta var man placerar händerna.

Det är nästan skrattretande vilket dåligt pigment jag har. Men vadå? Jag bor längst upp på jordklotet. Här ska folk tydligen ha samma pigment som isbjörnar, och någongång måste man väl acceptera det.

(Bilden på handen är något redigerad. Om du skulle sett den verkliga färgen hade du stängt ner den här sidan för du hade fått ont i ögonen).

understämman.

Lyssnar återigen på världens mest meningslösa sång som samtidigt är världens bästa sång eftersom den är busenkel att sjunga stämmor till; Ingen vet var du har köpt din tröja. För mig går det inte att sjunga med i den sången utan att hamna i understämman, och om min lillasyster vore i närheten skulle hon bli tokig på mig eftersom hon stör sig på att jag alltid ska försöka mig på understämmorna.

Vissa sånger går bättre, andra sämre men när det gäller den här sången får jag till stämman varenda gång och det är en härlig känsla. Försök du också. Särskilt om du inte brukar sjunga stämmor i vanliga fall och berätta gärna om du också automatiskt fastnar i någon av stämmorna.

tofsen.

Fick till en fin rufsfläta för ett tag sedan och när jag såg bilden var det något som saknades.

90talstofsen. Den där fluffiga tygbeklädda saken som jag alltid satte upp mitt hår med och som gjorde att man såg ut som ett ointelligent troll när man hade två mönstergalna tofsar på vardera sida av huvudet.

Jag saknar 90talstofsarna litegrann. De var billiga, livade upp håret, och enkla att sy om man så ville. Men om tofssuget blir alltför stort kan jag såklart bara kila över till Östeuropa en sväng, köpa några tofsar på marknaden och känna mig som en i mängden. Det är en bra visshet.

prinsessdagen.

En historisk dag som denna borde man joina (töntigt ord men använder det ändå) de prinsessbakselseätande tanterna på ett café någonstans. Jag gillar kungafamiljen och tycker det är bra att åtminstone monarkitraditionen fortfarande finns kvar i det här landet. Ja, nuförtiden verkar väldigt många människor vara emot allt vad tradition heter och jag tycker visserligen också att vissa traditioner bör diskuteras och förnyas men när det gäller kungahuset står jag stenhårt fast i min åsikt. Det är fint med en liten lillprinsessa.

medelålderssalongen.

Vid frukosten häromdagen läste jag en artikel om en frisör i tidningen och kom att tänka på frisörsalongen som jag går förbi ibland och som får mig att skaka på huvudet och småle varenda gång. Orsaken är salongens namn: "Kam in". Det är så fruktansvärt dåligt att man inte kan sluta älska det. Inte oväntat är salongens inredning medelåldrig och det är alltid samma kraftiga medelåldriga dam med headset som klipper medelålders människor därinne.

Visst är namnet lite fyndigt men aldrig att en ung person skulle döpa en frisörsalong till det på allvar.

kalufsen.

Med all respekt för människors olika åsikter och att trender kommer och trender går men jag har fortfarande inte kunnat vänja mig vid att tjejer rakar av sig håret på ett eller annat sätt. Oavsett om det är halvrakat eller helrakat associeras det med cancer och varför vill man frivillligt se ut som att man har cancer!?

Jag försöker gång på gång att se den obefintliga frisyren med konstnärliga ögon men nej, det är alltför svårt. Trenden är ju visserligen bra för de som har cancer och visst är håret är inte allt, men personligen föredar jag min stora kalufs. Särskilt nöjd blir jag när jag vaknar på morgonen och knuten är alldeles perfekt rufsig utan någon som helst ansträngning.

synterskan.

Med svarta begravningskläder på mig (eftersom resten är i tvätten) försöker jag gå lös på Galenskaparnas "Jag vill ha en synt, farsan, jag vill ha en synt när jag konfirmerar mig". Det svänger!
Eller jag önskar att det gjorde det men konsekvensen av att man inte tränade ordentligt på alla pianoläxor som liten blir väl tydlig.

tacksamheten.

Tänker på en kenyansk vän som bodde med sin fru och sina tre barn i ett lerrum på max 15 kvadrat i en liten by där alla "hus" och vägar var av soltorkad lera. Dörren bestod av ett utslitet lakan och fönstret var ett 30*30 centimeter stort hål i väggen.

Tacksamheten slår över mig igen och vissheten om att man har det så pass bra som man har det gör lite ont. Fast varför ska man egentligen skämmas för att man har det bra? Någonstans måste man kunna njuta av det också.

Jag hoppas att jag aldrig, aldrig ALDRIG någonsin börjar ta saker och ting för givet och jag är glad över att det fortfarande skär till ordentligt i hjärtat när jag häller ut det överblivna vattnet från kastrullen i diskhon och att jag blir lika förvånad varje gång då lampan tänds när jag trycker på lampknappen.

kamouflage och fynd.

I den nya inredningstidningen finns många intressanta artiklar och idéen om att kamouflera fula saker i inredningen tycker jag är extra genialisk. En ung kvinna har alltså bland annat gjort ett par snygga ljusstakar som även kan användas som godkända hantlar. Hon berättar också om planer på att kamouflera dammsugaren, och mina fantasier börjar då gå lösa. Hur? Bygga in en dammsugare i en hög med inredningstidningar? Tjaa, varför inte?

Måste säga att när jag ser runt i min lägenhet upptäcker jag fynd efter fynd efter fynd och blir lite glad över det. Soffbordet köptes för 200:-, stolen för 50:-, glasurnan för 69:-, mjölkkannan ärvd, mattan ärvd, silverfatet ärvd, tändsticksasken i plåt har jag fått. Inser att det inte är många saker som jag har köpt för fullt pris och det får mig att vilja ut på secondhand- och skräpaffärsjakt igen.

Men först behöver jag sälja en del saker som bara tar plats i förrådet för tillfället och det är inte det lättaste. Önskar att det fanns traditionsenlig lördagsloppis även i den här staden.

burklock.

Lock är underskattade. Jag har mängder av begagnade plåtburkar och flera av de är tomma. Då brukar jag ställa burkarna upp och ned och låta locken få andra användningsområden. Förutom att de är fina som de är och att de är perfekta som ramar kan de användas till annat trevligt. Varför inte göra en billig häftig lampa av dem, till exempel? Bara fantasin sätter gränser.

Bra fredagsmusik:
Beirut
Camera Obscura
M Ward
She and him

vi udda.

Åh, vad jag älskar udda människor! Jag passerade en man som gick och sjöng och pratade glatt med sig själv. Plötsligt sade han med radioröst: "Och nu kommer exempel på några flöjtklassiker!" och sedan försökte han låta som en flöjt. Det var ljuvligt och jag var nära att fortsätta gå bredvid honom och låta som en flöjt jag med.

Alla vi människor är udda på våra egna sätt och en av mina barnteckningar visar min särskilda uddhet.

"Det är natt ute. Stjärnorna lyser och julbollarna är blå".

kärlekens dag.

Det är visst alla hjärtans dag idag. Åter ett galet snyggt smycke från lillen.

(Nedersta bilderna visar fram- och baksida på smycket).

inredningens näste.

Ellos är den bästa hemsidan för prisvärd inredning. Där är utbudet stort, vackert och priset fullt överkomligt. Ellos liksom exempelvis Rusta, Jysk, Haléns, Åhléns, HM home och Clas Ohlsson är bra alternativ till IKEA, vilket många svenskar ofta inte riktigt tänker på.

Jag gjorde dessa två bascollage och tänkte än en gång på att det är förargligt att tycka om inredning och Afrika eftersom de är varandras motsatser. Då säger du att man kan starta en inredningsbutik där pengar går till välgörande ändamål i Afrika. Men ja, nej, det är inte optimalt.

vykortet.

Vad som står på ett handskrivet vykort eller i ett handskrivet brev har egentligen inte särskilt stor betydelse utan vad som har betydelse är tanken på att personen ifråga har tänkt på en, tagit sig tid att skriva ens adress, klistrat på ett frimärke och lagt det i brevlådan.

Fast självklart hade det varit trevligare om det stod något vackert och intelligent i brevet.

lördagsgodiset.

Kampanjprisäpplen från Willys doppade i färsk kanel från Marocco är bra godis men en varning bör utfärdas då risken finns att man börjar hosta i dödsångest efter att man råkat få för mycket kanel i halsen.

Många människor tycker nog att sådana här blogginlägg är orsaken till varför man inte ska ha blogg. Det ligger ingen djup substans i inlägget, det är inget vettigt, det är inte något världsrevolutionerande men jag frågar mig: måste allting vara det jämt? Det är väl ändå skönt med blandning och lite balans.

överraskningsexperter.

Mamma tycker att hon är väldigt rolig när hon lägger ett töntigt gosedjur eller något annat under påslakanet eller i kuddfodralet där man ska sova. Som att man inte ser att det står upp en liten bula?! Ja, NUförtiden ser man det ja men i början hände det ofta när man kom hem sena tonårsnätter att man närmast skrek till eftersom det låg något av främmande material nere vid fötterna eller att man fick nackspärr för att mamma hade lagt en stenhård bok i kuddfodralet.

Det ligger i familjen det här med ovväntade överraskningar på oväntade ställen i ovväntade tider. Jag kan faktiskt nästan utnämna vår familj till att vara expert på just det området.

Förutom bilderna kan även detta styrka mitt utnämnande:

- Min brors fästmö berättade nyligen att min bror hade sänt, via blombud, en vacker blombukett med tillhörande text där han berättade att han hade ordnat flygbiljett till sin fästmö för att hon skulle kunna komma och hälsa på honom (han var för tillfället utomlands).

- När mamma blev kär i sin nuvarande man skrev jag och min syster mannens namn med bläck på allt som fanns i köket. På alla päron, tepåsar, servetter, kakboxar etc. stod det hans namn blandat med mammas namn och en del hjärtan. Mamma fick ju nästan panik eftersom han skulle komma och hälsa på för första gången samma dag eller dagen efter.

Sådana är vi.

dammsuga en fredag.

Att dammsuga med en dammsugare som inte suger suger. Visserligen är min dammsugare snygg, billig (när man köper den begagnad) och lätt att använda men den har det lilla problemet att den inte suger upp skräp och damm.

För att lura ögat lägger jag därför upp detta fredagscollage som döljer dammtussarna och som påminner mig om att lampan vid synten och kuddfodralet längst fram i sängen borde få sig en omgång med färg.

prepositionsbönen.

"[...]och så ber jag att du sätter änglar runt huset, över huset, under huset, i huset[...]"

För att försäkra mig om att huset inte skulle börja brinna eller att det inte skulle bli inbrott (vilka var mina värsta farhågor som liten) använde jag tvångsmässigt varenda existerbar preposition när jag bad samma kvällsbön kväll efter kväll.

Det värsta var att bönen blev närmast omänskligt lång i slutändan. Först innefattade bönen enbart huset, sedan lade jag till bilen, varenda familjemedlem, sedan katten, hela gatan, området, landet, världen, mitt rum och efter det min säng. Då avslutades den långa enformiga bönen: "[...] och så ber jag att du sätter änglar runt sängen, över sängen, under sängen och här, bredvid mig i sängen. Tack. Godnatt."

Det började aldrig brinna och det blev aldrig inbrott hemma hos oss iallafall. Om det var av en slump eller inte får man avgöra själv.

töntvarelserna.

Åh, vad teletubbies är underbara. Jag har aldrig sett ett helt teletubbieavsnitt men små klipp visar att jag inte kan annat än att älska filurerna. De småskrattar exakt som min lillasyster och deras rumpor är fantastiska. Titta på klippet HÄR. Den gröna till exempel, vid 1.17, är starkt leendeframkallande.

pyjamasbyxan.

Du skulle sett mig häromdagen när jag skulle sätta på mig pyjamasbyxorna. Det gick inget bra om man säger så.

Flanellbyxorna låg ihopslängda på golvet, redo att hoppa i hur lätt som helst. Jag stoppade ner det ena benet i det ena byxbenet tills jag kände golvet med foten. Sedan drog jag upp byxan lite för att problemfritt kunna stoppa i andra benet. Men jag var lite väl snabb, tänkte på något annat och råkade stoppa den andra foten i samma byxben som det första benet. Eftersom pyjamasbyxan är vid märkte jag inte misstaget till en början och drog då upp pyjamasbyxan en bra bit innan jag kände mig urbota dum. Jag drog ner pyjamasbyxan och försökte reda ut misstaget men då när jag drog upp byxan igen stod jag plötsligt med båda benen i det ANDRA byxbenet. Jag försökte igen, fick snurra runt både byxorna och mig själv och hålla på. Det var nog den mest komplicerade pyjamasbyxpåsättningen jag någonsin varit med om.

Förresten, det här med att vända sig om i sängen och pyjamasen/nattlinnet inte hinner med i svängarna är visserligen ett ilandsproblem men ändå ett problem

- eftersom det gör mig tokig!!

belöning.

Det lönade sig att reklamera teboxen som jag skrev om den första februari.

Så om texten på asken ändras framöver är det på grund av mig.

kålpuddingen.

Den utdragna skärbrädan ger en fenomenal extrayta i det lilla köket, vilket märks tydligt när man gör kålpudding för en sisådär 1000 personer. Men när kålen kostar 2:- per kilo får man ju passa på att göra storkok.

Under tiden jag åt de första tuggorna av, den för en gångs skull lyckade, maten sjöng Coldplay i högtalarna: "Those who are dead are not dead. They're just living in my head" och det var mer än passande eftersom kålpudding för evigt kommer kopplas samman med pappa. Kålpudding var nämligen en av pappas favoriter och så också en av mina.

Bortsett från kålpudding är svensk husmanskost inget att skryta över direkt. Palt, surströmming och sylta skäms många av oss för.

fru Storch på bröllop.

Bröllopet igår var en en succé, särskilt när Johan Glans dök upp på storbildsskärmen och när en av mina före detta gymnasielärare dansade hiphop med luvtröja på sig. Det är sådant som man bara skulle kunna drömma om men som nu faktiskt blev verklighet.

Brudparet var såklart dagens snygga höjdpunkt och jag njöt extra mycket av den svarta dekorationen i festlokalen, vilket troligen berodde på att chansen för att få hjälpa med dekorationen till ett brudpar som vill ha svart som accentfärg igen är oerhört liten.

Vet du vem fru Storch i filmen Sällskapsresan är? Igår kände jag mig som en blandning av henne, hennes man och Stig Helmer, dvs. extremt töntig och malplacerad när det var partydans i slutet av bröllopsfesten. Om man inte vågar tönta sig helt och inte heller vågar dansa seriöst blir det uppenbart en fruktansvärt mesig kombination.

I Afrika skulle jag dock absolut ha kunnat töntdansa hela natten men jag ogillar starkt det här med personlighetsstämplar som man får efter många år i gemenskap med samma människor och som finns kvar oavsett hur lång tid som går och oavsett hur mycket man har förändrats. Därför är jag oerhört tacksam för att jag bytt miljö och stad både en och två gånger.

skrivande.

Flera gånger har jag påbörjat skrivandet av en bok men inte blivit nöjd och slängt materialet. Nu försöker jag igen och att bli så pass inne i skrivandet att man inte vill göra något annat måste vara ett gott tecken.

Fortfarande tycker jag det är märkligt att man kan älska att skriva och samtidigt inte vara särskilt förtjust i att läsa. Folk som skriver mycket brukar i regel vara bokomaner och läsare av allt vad litteratur heter, men inte jag. Det är synd eftersom mer litteraturläsning skulle göra oss alla till bättre skribenter.

dubbellurad.

Why God?! Why me!?

Ungefär så lät det när jag spänd av förväntan öppnade boxen med tepåsar som jag köpt för att fylla på mitt tomma teförråd. Bland tehyllorna i affären (vilka för mig är godishyllor) lystes plötsligt en box upp med en gloria runt sig och jag läste: "Blandning av olika svarta teer". Vilket fynd! Jag som funderade på att köpa Liptons box med olika tesorter ändrade mig kvickt då denna box var mycket mer prisvärd. Men...

det var ju 100 likadana tepåsar!! Dessutom av en english breakfastte-variant som man inte vill dricka varje dag. Sämst. Eftersom jag köpte en billig tebox passade jag på att premiärköpa viktväktarnas mindre prisvärda godis,

och insåg att ett förstoringsglas hade varit bra att ha.

observationer.

Under mitt första år i skolan stod jag alltid ensam lutandes mot en och samma yttervägg varje rast, vilket inte var på grund av ledsamhet eller mobbning utan för att jag bara älskade att titta på och studera de andra barnens lek.

Under tvåtusenmetersloppen på skolans årliga friidrottsdag trängdes jag aldrig framme vid startlinjen utan ställde mig bakom de andra för att studera deras beteenden och blickar.

Jag har kommit fram till många slutsatser efter allt detta observerande genom tiderna och bland annat har jag kommit fram till att tvåtusenmetersloppet ofta är en miniatyr av ens eget liv.

Tänk efter själv.

Vem var du i starten; den likgiltige, fokuserade, irriterade?

Hur sprang du; hela tiden, några meter, inte alls?

Hur tänkte du; jag ger upp, jag ska i mål, jag måste vinna?

Kan du överföra detta till hur ditt liv har sett ut och ser ut nu?

Du kanske var den som stod längst fram med tävlingsinriktad blick och idag är du drivande, energisk och har stora planer. Du har varit förälskad i livet sedan dag ett. Eller kanske var du den som stod någonstans där i startgropens mitt och idag har ett hyfsat bra jobb, är nöjd och tar dagen som den kommer. Metaforen faschinerar mig oerhört och jag skulle vilja veta om det finns fler som kan se sitt liv speglas i tvåtusenmetersloppet.

stationskillen.

På lördag är det bröllop och på fredag är det dekorationsdags igen. Med chockade blickar förstod jag och kusinen nyligen att vi tydligen ska på samma bröllop och att vi båda blivit förfrågade att hjälpa till med dekorationen där, vilket var en trevlig överraskning. När jag är på resande fot brukar jag skriva ner roliga händelser på telefonen eller i närmaste anteckningsblock. Idag hittade jag en bortglömd anteckning från i julas när jag satt på Stockholms centralstation och väntade på tåg. Anteckningen lyder kortfattat: På stationen. Kille springer med hörlurar medan han skriker Ursäkta! Ursäkta!.

Det var roligt. Killen var i 20årsåldern och hade gigantiska hörlurar som man nästan kunde se dunka av det höga ljudet. Den väsköverskridande killen kom med sin mindre graciösa löparstil inrusande från entrén, höll på att välta in i en sittande gubbe och fastän det knappt var en enda människa just där ropade killen med långt mer kraft än behövligt "Ursäkta, ursäkta!!". Vi som satt på bänkarna höjde ögonbrynen, såg förvånade ut, vände våra huvuden och tittade efter grabben som sprang vidare med sina knän uppe vid hakan i varje steg och lyxväskorna som inte riktigt hängde med.

Jag hoppas för guds skull att människan hann med tåget.

ormringel.

Det sägs att fobier ska försvinna om man går tvärtemot rädslan om och om igen. Tss. Jag har klappat ormar både en och två gånger, stirrat på bilder av äckeldjuren, läst om dem, gått på ormmuseum etc. men inget hjälper. Djur som ringlar sig kommer förbli min fasa.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det där ringlandet äckligt. Kanske för att man inte riktigt har kontroll över det och eftersom ringlandet gör djuren luriga och snabba. Som med ödlorna i Kenya. Man missade i stort sett varenda gång som man försökte döda ödlorna eftersom de sprang med ilfart i något zickzackmönster på väggen.

Tänk hur den här vackra bilden från Alcro.se skulle förstöras fullständigt om det låg en snäsande orm där på golvet. Jag förstår inte varför vi inte kan utrota farliga och äckliga djur. Det spelar ingen roll hur många olika unika arter det finns för världen hade varit mycket trevligare och mysigare ifall det bara fanns snälla och gosiga djur.

Nej, medlem i världsnaturfonden lär jag aldrig bli.

knepiga situationer.

Äter misslyckad mat igen. Jag ska nog inte ens berätta vad jag försökt mig på att laga denna gång eftersom du inte skulle förstå hur det kan vara möjligt att misslyckas med något sådant.

Men jag tröstar mig själv genom att tänka på Uppdrag granskning och Debatt. Det är fruktansvärt jobbigt att titta på de programmen när kostymnissar och vanligt folk ska försöka försvara sig men inte lyckas och man känner i hela skinnet hur obekvämt det är. Jag mår fysiskt illa av att se programmen men tittar ändå och det är troligen enbart för att förminska och mildra mina egna skämmiga och knepiga situationer.

Tack och lov för tidernas bästa citat:

"Mistakes are proof that you're trying"

-okänd

fredsmakten.

Under hela mitt liv har det nog funnits ett visst mått av storhetsvansinne inom mig då jag trott att jag enkelt skulle kunna få fred över hela jorden. Jag har sett mig som en blandning av Darth Vader, Moder Theresa och Stålmannen svävandes med någon övernaturlig fredsmakt över världen och i min simpla närhet har människor blivit goda och kommit överens med varandra.

Jag har stannat upp i de ofredliga situationerna, gjort någon töntig formation med händerna och med stängda ögon stillsamt sagt: "Peace" för att sedan flyga vidare med hjälp av den klassiska stålmannenrörelsen.

Men ack.

Jag har nu förstått att jag inte har den förmågan,

och det är ju mycket förargligt.

påsen.

Simon and Garfunkel är verkligen en perfekt duo som dessutom är underhållande att titta på då de uttrycker sig helt olika på scenen. Jag gillar dem skarpt, fortfarande.

Ja, jag lyssnade mycket på Simon and Garfunkel under årskurs tre i gymnasiet då jag och en vän skrev ett 40-sidigt projektarbete om kulturen i Kenya. I ett av mina skåp ligger idag favoritpåsen förvarad från tiden då man ofta satt där på afrikainstitutet bland mängder av afrikaböcker och kände sig som i himlen. Nostalgi.

gardinproblem.

Jag skulle hjälpa en tjej på styleroom.se med hennes gardinproblem. Hon visste inte vilka gardiner hon skulle ha eller hur gardinerna skulle hänga eftersom fönstrerna var annorlunda, och det är exakt sådana slags utmaningar som jag tycker om.

Ideér kom upp ganska snart och jag gjorde små collage för att riktigt kunna förklara hur jag tänkte för den här tjejen.

Det är i sådana här lägen som man vill ha alla pengar i världen för att kunna uppfylla sina egna indredningstankar. Jag skulle nämligen gärna vilja ha denna nordisk-naturinspirerade inredning hemma hos mig.

obäddat.

År efter år efter år har jag tränat mig på att kunna lämna sängen obäddad. Jag har noggrant studerat obäddade personers taktiker och ibland har jag lyckats efterfölja personernas råd.
Idag är en sådan dag.

Om du hade kommit förbi skulle du dock inte hunnit se detta tillstånd eftersom sängen då hade bäddats illa fort. Men här du bevis på att jag faktiskt är mänsklig.

skön konstskandal.

När jag igår njöt av den underbara tidningen Residence (nr2 2012) höjde jag ögonbrynen och skrattade något ljudligt då jag under rubriken 10 största konstskandalerna, läste och såg detta.

"[...]han istället borde uppsöka arbetsförmedlingens kundmottagning. Kjartan Slettemark tyckte att det stod 'hundmottagning' och ägnade därefter sex månader åt att sy en pudeldräkt i sin egen storlek. Iklädd denna pudeldräkt gjorde han sedan flera spektakulära utspel. Vid invigningen av Malmö konsthall 1975 dök Slettemark upp skällande [...]. Därefter bet han konstkritikern Olle Granath i foten".

Fantastiskt.

För tydligare bild: sök på google.

inredningsklockor.

I inredningsbutiker är det trendigt med gigantiska väggklockor som nästan tar upp en halv vägg. Visserligen är urtavlorna snygga och de flesta människor menar att väl synliga klockor ska vara bra för tidsoptimister men som en tidsoptimist till vän nyligen sade: "Jag har ställt fram klockan fem minuter men det hjälper ju inte eftersom jag vet att jag har fem minuter extra och får då ändå stressa i slutändan".

Klockor är enligt mig förenade med stress och ja, du vet själv om du sitter vid köksbordet och har en gigantisk klocka på väggen bredvid där visaren rör sig steg för steg. Inte kan du slappna av och få en rofylld frukost då inte.

Jag menar att både tickande och icke tickande klockor inte passar in i ett lugnt och avslappnat hem. Även klockor som inte fungerar kan framkalla stress och många gånger har jag tänkt byta ut den lilla prydnadsklockan som stått på bokhögen och har nu äntligen gjort det (men kan inte bestämma mig till vad. Älskar spännande konstellationer).

Jag har hellre en snygg klocka på armen än i inredningen och jag rekommenderar att man byter ut klockorna i inredningen mot ljuslyktor, kandelabrar eller något annat lugnande istället och att man gömmer väckarklockan inlindad i tyg i lådan när klockan inte används.

Återigen: ta lärdom av afrikanerna som inte anser att det här med tid är det viktigaste i livet.

helig stund.

Det är fredag och en helig stund är slagen; den första tidningen från den nya prenumerationen har landat på hallmattan.

Bilden kan verka något missvisande då det ser ut som om jag är materialisternas värsta materialist. Jag lovar att när jag läser en inredningstidning tänder jag inte först stearinljus under en särskild inredningsbön och gör en massor ritualer med bugningar och rökelse.

Men nästintill, och det är ju en aning skrämmande.

hallonmums.

Kampanjpris på hallon och keso. Inte en jättehärlig kombination enligt mitt tycke men ack så mycket c-vitaminer jag har fått i mig.

I varje tugga försökte jag intala mig att bären varit frysta och att alla eventuella maskar isåfall dött men nej, allas vårat barndomsminne då man precis skulle stoppa ett färskt hallon i munnen och såg en mask krypa fram, sitter kvar. Minns du hur man skräckslaget såg den lilla masken, släppte hallonet, skrek högt och efter det alltid delade hallonen och kollade sjukligt noggrannt efter minsta spår av mask innan man åt bäret?

Eller kanske är det bara jag som är förföljd av det traumatiska barndomsminnet.

____________________

Övrigt: Min bästa vän har blivit mamma!

och jag har därmed blivit officiell lektant eller något liknande.

kusinfika.

Som barn och tonåringar besökte jag och kusinen varandra i stort sett varenda skollov. Vi blev stamkunder hos Swebus och trots de täta besöken skickade vi däremellan mängder av vykort och doftande brev som alltid började: Hej! Hur mår du? Jag mår bra.

Nu bor jag och kusinen i samma stad och vi åker därför inte längre Swebus eller skickar brev till varandra. Istället kan vi skicka sms samma dag och träffas på fika samma kväll.

Det är något visst med släktingar. Man har ett band till dem på ett sätt som man inte har till andra.

kastrullen.

Jag stod här och diskade kastrullen när jag plötsligt kom att tänka på min vän Elins varnande ord "Akta, akta!" då hon med båda händerna höll hårt i det trasiga handtaget på den stora vattenfyllda kastrullen och förde den snabbt, med en nästan läskigt koncentrerad blick, från kokplattan till diskhon.

Det var ju lika farligt varje gång men Elin lyckades jämt. Visserligen brände vi oss om vartannat när vi försökte tömma vattnet ur kastrullen i diskhon utan att ha durkslag till hands, men prestationen i att bära en kokhet kastrull på ett enda löst minihandtag... ja, den prestationen är stor och få som kan.

Kenyatiden hade inte varit densamma utan Elin, och idag fyller hon år. Mängder av minnen kommer upp och vi två kommer nog aldrig glömma hur denna dag firades i Kenya. Grattis Koffe.

för tidigt födda.

Måste dela med mig av en djup beckatanke till.

Denna gång handlar det om för tidigt födda barn och dokumentären jag såg angående det på svt nyligen.

Neonatalavdelningarna och forskningarna kring tidigt födda har fått mängder av pengar de senaste 20 åren. Och visst, idag kan man ibland rädda barn i vecka 23 men samtidigt visar statistiken att antalet äldre som inte får hjälp, personer som begår självmord etc. ökar. Ständigt får det höras att pengar saknas inom vården och att personer inte kan få den vård de behöver.

Det lyfts fram som något ädelt och nästan heligt att rädda små barn men man suckar över den övriga negativa statistiken och kan inte göra något åt den. "Alla människor har rätt till ett liv" påstås det tårande vackert men som den funktionshindrade 18åriga kvinnan i filmen tänkvärt säger: "Ni höll mig vid liv men nu kan ni inte ta hand om mig".

Det finns inte hur mycket pengar som helst och någonstans måste prioriteringar göras. Jag tycker att man borde prioritera annorlunda ett tag så att den negativa statistiken ska få chans att kunna ändras, och efter det kan det läggas mer pengar på extremt tidiga födslar igen.

spenatdagen.

Skulle till affären för att köpa spenat.

Det blev lite mer än bara spenat och med en kasse i vardera hand var jag inte direkt förberedd på isfläcken under den nyfallna snön. Om jag hade varit en pensionär skulle jag troligen fått hjälp av den mötande killen på vägen men nu när jag inte var pensionär fick jag ju lov att skämmigt pallra mig upp på egen hand. Tack, killen med den röda 90talsmössan och hiphopinspirerade byxorna.

Väl hemma gjorde jag iallafall min efterlängtade spenatsoppa och orsaken till att maten lyckades idag beror nog på att spenatsoppa ska smaka gräs och jag är expert på att få mat att smaka gräs.

Att det sedan blev soppa av ett helt kilo spenat kan ju ses som en liten tabbe när man bara är en person i hushållet.