Så här var det. Jag skulle vara duktig. Springa lite. Ja, i min ensamhet, i mitt rum, som på ett löparband fast utan en massa perfekta fitnessmänniskor runt mig och utan dyra träningskortskostnader.
Så, där sprang jag på ett och samma ställe i mina skruttkläder i takt till fartig töntmusik. Kände mig som ett fån och i huvudet hördes en desperat bön till gud: Må det inte ske att jag är med i ett nytt projekt av The Truman show!!
Nu kommer det nog dröja ett år eller två innan jag överhuvudtaget kan röra mig igen också... Lyckat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar