två diken.

Dags för en djup Becka-tanke igen.

I jantelagssverige tänker människor väldigt ofta: "Det finns alltid någon som har det värre än mig". Och det är ju bra att tänka så, för det finns det. Det finns alltid någon som har det värre än en själv. Att däremot tänka att det också alltid finns de som har det bättre än en själv är djup tabu. Det är detsamma som att tycka synd om sig själv. Fast är det verkligen det? Tänk efter nu.

Om man inte inser att det finns de som har det bättre än en själv - hur ska man då veta när man själv har det tufft, när man själv behöver ha hjälp? Du kanske sitter i fängelse, har förlorat hela familjen, varit med i ett krig, är hjärnskadad och stammar på vart tredje ord men tänker ödmjukt: "Äh, det finns alltid någon som har det värre än mig" och tror då på något sätt att du mår som du SKA må, att du har det bra eftersom det ju alltid finns någon som har det värre.

Svenskar, i synnerhet, tror jag är experter på att hamna i det ena eller andra diket (alternativt den ena eller andra brödrostskåran).

Antingen

"Det finns alltid någon som har det bättre än mig"

eller

"Det finns alltid någon som har det värre än mig".

Det vore bra om svenskar kunde ta sig upp på vägen istället och bli uppmärksamma på att båda dikena måste finnas men att de inte är till för att ramla ned i.