att tro historia.

Jag har aldrig tyckt om ämnet historia i skolan eftersom ämnet bara består av spekulationer, teorier och gissningar. Jag glömmer aldrig museum-besöket i grundskolan där guiden tog fram en liten metallgrej med två 'tops' av stål på ändarna och sade: "Vet ni vad det här är? Det är en örontop som människorna på den här tiden rensade öronen med". Jag minns så tydligt hur mina tankar började sätta sig emot guidens ord. "Örontops?! Den där lilla stålgrejen kan ju var vad som helst! En liten del av en leksak eller något. Nej, jag tror inte ett dugg på vad du säger". Alla de historiska små berättelser som historia-läraren berättade med inlevelse och som fashinerade mina kamrater gjorde istället mig arg. "Du kan inte veta det där. Du kan säga det hur många gånger som helst och ge mig alla bevis som finns men det är inte säkert att det är sant ändå och jag har inte sett det själv så därför kan jag inte tro på det". Jag är väldigt försiktig med att fullt och helt tro på människor och saker runtomkring mig. Varför vet jag inte. Det har alltid varit så. Jag har alltid velat få riktiga, hållfasta svar på allt som går att få riktiga svar på och det gör mig tokig att inte ha svar på alla frågor.

____________________________

"Bara släpp det", sägs det men det har jag aldrig kunnat. Jag frågade mamma och pappa många gånger när jag var liten hur man egentligen gör för att kunna glömma och lämna saker som varit jobbiga. Jag kan inte det. Att kunna tro på människor och att kunna släppa svåra saker är inte mina bästa sidor i livet. Men eftersom jag har svårt att tro på människor så har jag också svårt att tro på skvaller, vilket är en positiv del i det hela. :)