-is och marrakech.

Taget ur Språkrådets nyordslista 2011:

Förväntis =
en person eller något man förväntar sig något av [lanserat av professor Micael Dahlén].

Ett is-ord?? Ska "korvis" för korvgubbe, "köpis" för en som handlar mycket och "godis" för både sötsaker och personer som är snälla hamna i ordlistan nästa år då? Det är min förväntis. Spännande.

Tittar på två av de fina prylarna jag fick i julklapp och tänker att ett vackert marrakech-golv på detta skulle gjort susen. Om du inte vet vad marrakech-design innebär bör du klicka här.

fuskeriet.

För varje gång som vinden viner utanför fönstret blir jag tacksam för min lägenhet. Som vanligt småfuskar jag lite med inredningen och genom att hänga fina raggisar på det avstängda elementet tror jag att det är varmare än vad det egentligen är.

Likaså har jag filtar nära till hands hela tiden. Man lurar kroppen på något sätt och kan på så vis sänka värmen några grader på elementen.

själviska fotografier?

Vad innebär det att ha fotografier på sig själv hemma?

En något onödig fråga men ack så intressant.

I mitt nittiotalsgula barn/tonårsrum var baksidan av min dörr full av skolkort på mig. Jag tyckte det var kul att för egen del se hur jag utvecklats under mina skolår och ville även att folk skulle känna att mitt rum var personligt, att man skulle se och förstå vem som bodde där. I årskurs nio hängde det nyaste skolkortet (där man knappt såg mitt ansikte eftersom fluffhåret täckte större delen av kortet) väl synlig på en vägg och det fick hänga där för att riktigt plåga mig själv, tvinga mig att se på kortet och intala mig att jag var fin som jag var.

Nuförtiden är därför min åsikt att när man har foton på sig själv hemma håller man på att bearbetar och försöker acceptera sig själv eller så tycker man att man är snyggast i världen och vill att folk bekräftar det eller så kan det, i enstaka fall, vara för att man bara vill ha ett mer personligt hem. Inget är fel utan detta är bara ett konstaterade. Okej?

Idag gör jag mitt hem personligt med hjälp av foton på familj och vänner, betydelsefulla små brev och annat trevligt. Jag är ju ett levande kort i mig själv och besökarna behöver nog inte mer av just den varan när de hälsar på.

synt.

Nej, Ernst i tjejformat är jag inte.

Men Ross i tjejformat - det är mer troligt.

Eller kanske är jag en underlig blandning mellan dem.

Hursomhelst, jag fick en synt i julklapp och när syntens alla roliga läten upptäcktes blev det en aning jobbigt eftersom jag insåg att jag faktiskt betedde mig nästan exakt som Ross gör i detta klipp.

ernstformatet.

Lars Winnerbäck sjunger poetiskt vackert i högtalarna och alla röda julsaker är borttagna. Jag är på ErnstKirschsteiger-humör och ändrar lite här och lite där i lägenheten medan det i huvudet bildas märkliga meningar. Flera gånger har det påståtts att jag är Ernst i tjejformat, men att han alltid går barfota och jag alltid har töntiga tofflor på mig gör att påståendet kommer förbli ett påstående och aldrig bli en sanning. En trolig sanning kan däremot vara att enbart Ernst och jag tillsammans står för mer än hälften av Sveriges stearinljusproduktion.

två diken.

Dags för en djup Becka-tanke igen.

I jantelagssverige tänker människor väldigt ofta: "Det finns alltid någon som har det värre än mig". Och det är ju bra att tänka så, för det finns det. Det finns alltid någon som har det värre än en själv. Att däremot tänka att det också alltid finns de som har det bättre än en själv är djup tabu. Det är detsamma som att tycka synd om sig själv. Fast är det verkligen det? Tänk efter nu.

Om man inte inser att det finns de som har det bättre än en själv - hur ska man då veta när man själv har det tufft, när man själv behöver ha hjälp? Du kanske sitter i fängelse, har förlorat hela familjen, varit med i ett krig, är hjärnskadad och stammar på vart tredje ord men tänker ödmjukt: "Äh, det finns alltid någon som har det värre än mig" och tror då på något sätt att du mår som du SKA må, att du har det bra eftersom det ju alltid finns någon som har det värre.

Svenskar, i synnerhet, tror jag är experter på att hamna i det ena eller andra diket (alternativt den ena eller andra brödrostskåran).

Antingen

"Det finns alltid någon som har det bättre än mig"

eller

"Det finns alltid någon som har det värre än mig".

Det vore bra om svenskar kunde ta sig upp på vägen istället och bli uppmärksamma på att båda dikena måste finnas men att de inte är till för att ramla ned i.

årets dialog.

År 2011s bästa dialog utspelades vid en klassisk alfapetmatch runt köksbordet nu under julen:

-"Ja men det där ordet! Det där Q-ordet. QI.. när man inte kommer på.. Meen! Ja, det där när man har lågt... Ehm. Åh! Q.. Ja, ni vet".

-"IQ!??!"

-"Ja!"

Vem den skyldiga var får nog förbli sekretessbelagt ända ner i graven.

Antingen var det hon som för det mesta drömmer, hon som för det mesta pratar eller hon som för det mesta tänker. Gissa kan du göra - men svar kommer du aldrig få. Grattis.

min tomte.

Julen är över och nog är det ganska häpnadsväckande att tomten skänkt mig julklappar fastän jag inte önskat mig något och fastän jag inte varit genomsnäll. Tomten har gett mig fantastiska paket som jag bara kunnat drömma om. Men sedan tror jag också att tomten måste ha blivit övertrött och fått fnatt någonstans där under det mest hektiska julklappstänkandet. För vad hände här??

Att tomten har samma humor som mig känns stort. Jag vet att tomten kommer skratta sådär som bara tomtar kan när jag promenerar till tvättstugan och grannarna vänder blickarna diskret efter mig...

hundvagnen.

Varför varnade ingen?! Jag gick in i det kilometerlånga tåget, hittade min plats (som visserligen till varje svensks lycka inte hade något grannsäte) men kände snart odören av hundar och reagerade på antalet jyckar som gick förbi.

En husdjursvagn! Där hade jag hamnat. Mitt ibland ett gäng högt skällande odjur och deras hussar och mattar som inte i sin vildaste fantasi kunde förstå att deras små älsklingar faktiskt ses som monster i andras ögon.

Den vidriga stanken av fuktiga hundar slog emot mig igen och bekräftades av kvinnan från en annan vagn som samtidigt passerade och kommenterade öppet: "Det luktar prutt. Känner du inte det? Det luktar prutt!". I samma veva skällde två jyckar så öronbedövande högt att jag höll på att bli tokig och i hörlurarna sjöng Hellström:

"Jag sköt en hund när jag var fem [...]".

förbjudet ord.

Någongång under uppväxten när läxorna hopade sig betydligt mer än innan och aktiviteter tog en allt större del av fritiden började jag använda ordet stressad. Jag var stressad än hit än dit men ganska snart fick jag vänliga med skarpa tillsägelser av pappa att inte använda det ordet. Pappa stoppade mig varenda gång och menade att ordet stressad gjorde att man blev ännu mer uppe i varv och att det bara förvärrade situationen.

Jag svor alltså aldrig, använde aldrig obscena ord eller liknande utan det fulaste ordet som funnits på min tunga genom åren har varit "stressad" och det innebär fortfarande ett visst motstånd att både säga och till och med skriva ordet. Det hade varit bra om fler människor skulle ha problem med det eftersom pappas påpekande faktiskt är väldigt sant.

journalister i etiopien.

Är det någon mer som följt utvecklingen av de gripna svenska journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson? Idag kom domen som innebar: skyldiga. Journalisternas straff kan bli 18 år i etiopiskt fängelse för att de tog risken att visa världen hur det står till i Ogaden - ett väldigt stängt område i Etiopien.

Tyvärr blir jag inte förvånad över domen men ilskan väller inom mig och jag får ett MartinLutherKing-anamma i mig. Vill samla ihop en gigantisk skara med svenskar, utlänningar och åka in till Ogaden som ett slags uppror, en protest. Visa att det inte tillhör tidsåldern att ha stängda områden. Kanske flera av oss skulle bli skadade, dödade, satta i fängelser men hela världen skulle se vad som pågick och lilla Ogaden skulle få resten av världen emot sig, varpå de till slut skulle bli tvungna att ge sig och människor i området skulle äntligen bli fria.

I medlidande lägger jag idag huvudet sorgset på sned och tänder ett ljus för Schibbye och Persson (samt ett extraljus för Martin Luther King) eftersom de har fått mig och säkert många med mig att tagga till och inse att något verkligen måste göras. På vilket sätt det BÖR göras kan man visserligen diskutera men dessa herrar har åtminstone gjort något.

sjalbandage.

Den där springturen jag hade i rummet för cirka tre veckor sedan ledde till inflammation i vänstra foten som ännu inte helt gått över. Egentligen borde jag ha kryckor men till skillnad från tonårstiden då flera av oss tyckte att det var coolt med kryckor tycker jag nu att det är coolare utan. Det skulle inte heller gå särskilt bra med rullande resväska och kryckor i julrushen.

Därför blir det lite haltande och ett hemmagjort stödbandage med hjälp av en av sjal istället.

koordination.

Igenkänningshumor är den absolut bästa humorn.

Jag personligen har aldrig haft någon vidare bra koordinationsförmåga och under tidigare dans- och aerobicslektioner har jag varit den i gruppen som prickat in dansstegen absolut sist av alla.

Det är skönt att veta att det finns fler som mig..

Vi är nog bra på något annat.

sista advent.

Sista ljuset på adventsljusstaken är tänd och en märklig känsla infinner sig.

Jag kollar ner i min lilla mjölkkanna som var proppfull av tepåsar när hösten började men som nu nästan är tom. Jag ser in i köksskåpet, och där de tre kartongerna med övriga tepåsar en gång stod är nu bara tomrum. Det ekar dessutom i mitt före detta överfulla stearinljusförråd och jag inser:

väldans vad fort tiden går.

pensionärskrisen.

Min kompis tonårsrumsväggar var fyllda av planscher på bland annat Leonardo Dicaprio, Spicegirls och Sveriges fotbollshjältar. En annan kompis hade väggarna fyllda av Hanson-bröderna. Jag hade också planscher på mina väggar. Eller planschER var väl att ta i. Jag hade EN plansch och det var på en sovande katt.

Det är bara under tonårstiden i livet som man får och ska ha planscher på snygga killar, häftiga musikband och annat på väggarna. Varför hade inte jag det? Jo, jag tyckte det var fånigt och att det inte passade in i inredningen (= en udda tonåring).

På grund av den därför ofullständiga tonårstiden finns det en överhängande risk att jag som pensionär kommer hamna i en kris där jag klär hela pensionärslägenheten med planscher av den dåvarande Christer Sjögren.

Så var glad om du fick utskällningar av dina föräldrar för att man inte kunde se väggfärgen i tonårsrum pga. alla planscher. Du kommer bli en hyfsat normal pensionär iallafall.

ordfamiljen.

Ibland kan det vara småjobbigt att härstamma ifrån en släkt som ständigt leker med ord. Förutom att pappa kom på en väldigt lång mening som blev densamma oavsett om man läste den framifrån eller bakifrån blev även detta en av släktklassikerna:När bilden ska tas på farmor avbryter alltså farfar raskt och säger "Vänta vänta!". Han sträcker sig efter kaffekannan, håller den i riktning mot farmors tår och får på så vis till ordet kaffetår.

Jag hör dig säga: ååå! och när jag påpekar att detta bara är en av miljontals ordvitsar som uppstått och fortfarande uppstår i släkten undrar du förstås om det är fiffigt eller rentav bara lite sjukt.

Svaret på den frågan är att jag faktiskt inte riktigt vet själv..

de speciella barnen.

Marina är en av de goaste människor jag har träffat. Jag vet inte hur många gånger som hon har gett mig en kram i rätt tid, pussat mig på kinden i rätt tid, lagt sitt huvud mot min arm i rätt tid.

Denna informationsvideo, som ska skickas ut till höga instanser lite här och var, är både otroligt vacker och vansinnigt hemsk.

Forskningen har gått så pass långt att man idag, kanske något magstarkt sagt, kan agera SS-soldat (läkare/förälder) och där på perrongen (på abortavdelningen) bestämma: Du är annorlunda - du får dö. Du är frisk - du får leva. Du kommer vara en arbetsbörda - du får inte leva. Du kommer kunna arbeta effektivt - du får leva.

Det. Det tycker jag är oerhört läskigt. Har du en annan åsikt vill jag gärna ta del av den.

en testund.

Med ansiktet halvvägs ned i tekoppen inser jag

att jag de senaste fem minutrarna har tänkt på...

Christer Sjögren!?

Hur i..? Bort bort bort!

kulturblandning.

På väg till affären, haltandes pga. inflammation i foten, möttes jag av en invandrarman sittandes i ett gatuhörn. Det jag på långt avstånd lade märke till var att mannen kryddat varenda julsång med sitt dragspel. Stilla natt var inte direkt en stillsam sång. Helga natt spelades i en rockigare version och när jag gick förbi log den mössbeklädda mannen stort, medan han gungade i takt till musiken och sa glatt: "Ga jol!!".

Jag gillar invandrare. De behövs i Sverige. Jag tror också att svenskar behövs i andra länder. Varför ska egentligen merparten svenskar bo i Sverige, merparten kineser bo i Kina och merparten polacker i Polen?

Tänk om gränserna vore lättare att rubba. Då skulle alla människor ha hela världen som sitt land och då skulle invandrarstämpeln sluta existera. En svensk familj skulle inte bli sedd som exotisk för att de flyttat till Colombia och en familj från Irak skulle inte bli nedvärderade för att de kommit till Sverige. Alla folkslag skulle blandas fullkomligt, och alla folkslag skulle komplettera och hjälpa varandra.

Jag gillar den tanken och kom inte och säg att det är omöjligt, för tänk på allt som stenåldersmänniskorna trodde var omöjligt men som idag är möjligt.

tygfix.

Det vackra tyget som jag köpte på stranden i Kenya kommer nu till användning igen.

Dagens pysselredskap har varit sax och häftpistol. Utan symaskin är afrika-kuddfodralen tillfälligt ihophäftade med häftstift. Pappas vackra oljetavla passar inte helt in i inredningen just nu och därför kom jag på ideén att fästa afrika-tyget över tavlan, fästa med fyra häftpistolsskott (går bra med tex stark tejp eller häftmassa också) på baksidan och vips har jag en helt ny stil fast med vissheten att originaltavlan ändå finns därbakom, redo att plockas fram närhelst jag vill.

Den tomma skräpramen i fönstret fick också tyg med hjälp av häftpistol, och i cylindervasen fick en liten afrikagiraff plats.

Ja, jag försöker få in lite mer afrikavärme. Det behövs i den kalla vintern.

harmoni.

Det är märkligt att en sådan liten sak som att ha ordning inuti ett skåp kan göra mig lugn och harmonisk. Vissa blir rofyllda av vackert väder medan jag blir rofylld av detta.

På Rustas hemsida hittade jag ett exakt sådant avlastningsbord som jag är på jakt efter. (Bilden är redigerad. Bänken är i ljus oljad ek egentligen fast jag vill ha den i denna mörka färg). Så om du har 1500:- till övers när du betalat alla räkningar och gett stora mängder till välgörenheter, kan du kanske överväga att köpa denna till mig. Jo, jag tackar jag! Då skulle du minsann bli bjuden på te och hur mycket prinsesstårta du vill. Något att tänka på?

linneskåpet.

Linneskåpet är på plats och man får göra det bästa av vad man har helt enkelt, trots att idéerna är väldigt många.

En av mina barndomskompisar som hjälpte till att bära in skåpet inatt fick flashbacks. "Det här påminner mig om när vi var små. Alltid hade du möblerat om och ibland kunde man knappt få upp dörren för då hade du en säng precis innanför."

Nu har jag alltså möblerat om igen och känner att jag på detta sätt utnyttjar kvadratmetrarna bättre. Det blir mer ombonat, intimt, mysigt och jag slipper se de öppna hyllorna som jag varit trött på ganska länge eftersom de gett ett rörigt intryck.

På väggen bakom soffan vill jag ha en viss skänk i mörkt trä så om någon vill köpa mina tre nuvarande plåthyllor (tre stycken för 300:-) eller göra ett byte är jag mer än öppen.

ugn.

I ugnen ligger den enda mat som jag brukar lyckas med.

Laxpaket.

Står där och tittar in på maten när en tacksamhetsvåg plötsligt kommer över mig.

Tänker på ugnen som stod i skolköket i Kenya.

gökuret.

Idag är det den där skumma klockan som låter igen. Från någon lägenhet intill är det ett gökur (utan gök) som låter några gånger under ett dygn, cirka en gång i månaden. Ytterst märkligt.

Appropå gökur:

Jönssonligan spelar högt och Jönssonligan och den svarta diamanten är väldigt bra filmtips, särskilt för min nyblivna gravid/mammalediga(?) vän.. Filmerna finns att se gratis på youtube.

dolda superlativ.

När Lasse Brandeby dog nyligen vällde internet över av okänt folk som berättade vilken stor betydelse Brandeby haft i deras liv. Folket överöste mannen med fina ord och det jag undrar är: hur många av de människorna berättade dessa saker för Brandeby när han levde?

Ofta är effekten densamma när kändisar (och även vanligt folk) dör. Då verkar folk i omgivningen plötsligt krypa ut ur sina skal och börjar använda varenda positivt superlativ som finns, men vad har det för betydelse? Människan är ju död. Tänk vad mycket bättre världen skulle vara om folk kunde lära sig att använda dessa superlativ och uppmuntringar medan personer ifråga lever.

tacodagen.

Det är en stor dag idag. Jag har ätit taco och:

1. jag fick upp guacemole- och tacosåsburken på första försöket

2. jag behövde inte använda servett en enda gång

3. ingenting föll/rann ner på tallriken

Vilken dag, vilken dag. En tallrik mindre att diska och jag tänker förundrat: Är detta sant?? Har jag, efter alla dessa åtskilliga år, äntligen fått in tacoätar-snitsen? Ja, det verkar så. Otroligt.

på listan.

Det kändes märkligt att gå till affären med kombinationen vantar och paraply idag. Men för den sakens skull sätter jag inte igång att klaga på och dra upp varenda orsak till varför polarisarna smälter, för det här med miljöfrågor är inte direkt min drivkraft i livet.

Några åsiktsområden ligger faktiskt väldigt VÄLDIGT långt ner på min lista av sådant som engagerar mig. Förutom miljöfrågor tillhör även djurfrågor listans nedre del.

Det finns till exempel en svensk dam i Kenya som ägnar hela sitt liv åt att hjälpa chimpanser, vilket för mig är ofattbart. Hur kan man vilja göra allt för chimpanser när det finns människor i samma by som lever under vidriga förhållanden? Samtidigt kan man fundera på varför folk väljer att arbeta på djurparker i Sverige när alla vet att barn misshandlas, personer är fast i missbruk, att människor har det svårt även i detta land.

I övrigt förstår jag inte heller varför man ska skydda farliga utrotningshotade djur och jag skulle aldrig kunna sluta äta kött. För mig är djur djur och har inte samma värde som människor.

Det finns mycket att säga om detta ämne men charmen är väl ändå att vi alla är olika och brinner för olika saker. Hur skulle det annars vara?

ny flik.

Det finns nu en flik längst upp på bloggen som heter for Amélie. Där kan man ställa in vilket språk man vill läsa bloggen på. Orsaken till varför den heter for Amélie är eftersom den främst är tillägnad min franska vän som jag lärde känna under första korridorsåret.

Så, Amélie. Om du läser det här inlägget nu kan du väl skriva en kommentar? Jag saknar dig väldigt mycket, kompis!

För er andra kan det kanske vara ett trevligt sätt att träna upp högstadietyskan eller lära sig finska. Jag tror inte grammatiken eller orden alltid blir korrekt översatta men kanske det kan förgylla allt det ointressanta som skrivs här.

varning: materiellt.

Det finns chans att mitt fina slitna, mörkbruna linneskåp som står hos min faster i en annan stad, kan komma att flyttas hit till mig nästa vecka!! Då. Då blir det inredningsbyte i stora rummet. Då är det tänkt att ska det bli mer Afrika, mer orientaliskt, mer värme.

Ideerna, möblerna, allt - allt finns i mitt huvud och vill så gärna tränga sig ut och bli till något konkret men i vanlig ordning finns det begränsningar som försvårar det hela. Och jag håller inte med Gunde som påstår att ingenting är omöjligt. För ibland är saker och ting faktiskt det.

Jag måste få tillägga hur oerhört salig jag är i årets nykomlingar: patchworkmattorna. Fantastiskt vackra! (Men jag skulle aldrig betala 17000:- för en).