från posten.

Pakettajm igen.

Denna gång från min bästa vän.

Känner hon mig eller känner hon mig??

Kollade nu snabbt igenom resedagboken från vår tid i Kenya och det visade sig att exakt idag, den 29e september, för fem år sedan skedde detta oförglömliga:

"Det började med att det duggade lite lätt på väg till kyrkan, men plötsligt - mitt under bönen - var det som om himlen föll ner i flytande form på det tunna plåttaket! Pastorn blev tyst i några minuter, man kunde knappt höra sin egen röst ens - så högt skramlade det! Vandringen tillbaka hem går knappt att beskriva med ord.. oj, vad vi garvade! Vi vadade genom stooora vattenpölar, fastnade med skorna i leran, blev dyngblöta och såg ut som troll, ställde oss under ett kiosktak medan vi såg på när elektriciteten slocknade i hela byn.. det var ganska mysigt när de tände små stearinljus i kiosken - kändes nästan som juleljus i vintermörkret.."