Jag har aldrig förstått mig på det där att skrika, gråta och bli alldeles till sig då man ser en favoritartist sjunga på scenen. Att be om artistens autograf ser jag också som en ofattbar handling.
Men när det gäller inredningsikoner...
Då blir jag lika fånig som andra är fåniga mot sångartister. Min syster träffade på Ernst häromdagen och det är väl kanske inte riktigt så illa att jag skulle gråta om jag såg honom eller Roomservice-killarna men autograf och en krama-om-bild, jo, tack! Jag skulle rama in de alstrerna och sätta upp på väggen. Tönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar