spöken?

När folk frågar om jag tror på spöken svarar jag: "Nja". Jag vill inte kalla det spöken för jag tycker det låter fånigt men att jag tror på andliga väsen av något slag - absolut.

När mamma, jag och lillasyster flyttade till ett radhus för flera år sedan var vi med om något märkligt första natten.

Vi låg alla tre i varsitt sovrum på övervåningen då jag plötsligt hörde att någon gick i trappan. Först tänkte jag att det var mamma som gick ner för att hämta ett glas vatten men jag hörde inte att någon tog fram glas ur skåpet eller spolade vatten. Stegen fortsatte och efter en stund vart jag ärligt talat rädd. Varken mammas eller lillasysters dörr öppnades ju utan stegen fortsatte bara. Det vart sedan knäpptyst och där låg jag med ansiktet under täcket, 17-18 år gammal. Så hörde jag lillasyster öppna sin dörr och att hon gick in till mammas rum. En stund senare knackade lillasyster på min dörr, öppnade försiktigt och frågade: "Hörde du också att det var någon som gick i trappan förut??" "Ehm, va? Hörde du också?!" "Ja, mamma med". Hon fortsatte: "Mamma gick ner nu och kollade men det var ingen där, dörrarna var låsta, fönstrerna stängda och hela, och det kan ju inte ha varit Kajsa (katten) för det var ju riktiga människosteg, eller hur?".

"Ja", sa jag,

och sedan den dagen tycker jag inte att tv-program som till exempel Det okända är helt puckade.