Nu borde det väl ändå dags för mig att försöka gå ner i vikt. Mina favoritjeans sitter som korvskinn och det är nästan så att blodflödet i benen stannar för att byxorna sitter så tajt. Det upptäckte jag igår när jag skulle hem till min kusin och hennes man för att titta på film.
Jag och min sex månader äldre kusin kan skratta.
Det är en sak som är säker.
När vi börjar prata minnen från resor vi gjort tillsammans genom åren kan bara de som känner oss förstå hur vi ser ut och låter/inte låter när vi skrattar. Det måste vara irriterande för andra i närheten. 
Men vadå? Inte kan vi undvika att skratta när vi tänker på att vi, då 16/17 år gamla, stod inklämda och livrädda i en rostig minihiss någonstans i Ukraina, packade som sillar med flera resväskor staplade på varandra och en tant som svarade: "English - no no" när vi frågade om hon kunde engelska och att vi sedan faktiskt bodde hos den tanten flera dagar med alla sjuka äventyr det innebar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar