Som barn och tonåringar besökte jag och kusinen varandra i stort sett varenda skollov. Vi blev stamkunder hos Swebus och trots de täta besöken skickade vi däremellan mängder av vykort och doftande brev som alltid började: Hej! Hur mår du? Jag mår bra.
Nu bor jag och kusinen i samma stad och vi åker därför inte längre Swebus eller skickar brev till varandra. Istället kan vi skicka sms samma dag och träffas på fika samma kväll.
Det är något visst med släktingar. Man har ett band till dem på ett sätt som man inte har till andra.
2 kommentarer:
Visst är det något speciellt med släktingar. Man behöver inte lära känna varandra på samma sätt utan man har en slags grund, oavsett hur olika man är i intressen eller utseende eller om man träffats förut.
Är glad över dig kusinen!
Kram/ den yngsta kusinen Maria
Åh, nu var det länge sedan jag kikade in här. Har haft fullt upp med nytt jobb, men jättekul att läsa alla inlägg jag har "missat". Tycker att du verkar ha det så mysigt i lägenheten. :)
Jag har massor av kusiner utspridda över landet, men träffar dem tyvärr inte så ofta, kanske framförallt för att det är så stor åldersskillnad på oss. Men det är kul att man kan ha sådana släktband!
Skicka en kommentar