observationer.

Under mitt första år i skolan stod jag alltid ensam lutandes mot en och samma yttervägg varje rast, vilket inte var på grund av ledsamhet eller mobbning utan för att jag bara älskade att titta på och studera de andra barnens lek.

Under tvåtusenmetersloppen på skolans årliga friidrottsdag trängdes jag aldrig framme vid startlinjen utan ställde mig bakom de andra för att studera deras beteenden och blickar.

Jag har kommit fram till många slutsatser efter allt detta observerande genom tiderna och bland annat har jag kommit fram till att tvåtusenmetersloppet ofta är en miniatyr av ens eget liv.

Tänk efter själv.

Vem var du i starten; den likgiltige, fokuserade, irriterade?

Hur sprang du; hela tiden, några meter, inte alls?

Hur tänkte du; jag ger upp, jag ska i mål, jag måste vinna?

Kan du överföra detta till hur ditt liv har sett ut och ser ut nu?

Du kanske var den som stod längst fram med tävlingsinriktad blick och idag är du drivande, energisk och har stora planer. Du har varit förälskad i livet sedan dag ett. Eller kanske var du den som stod någonstans där i startgropens mitt och idag har ett hyfsat bra jobb, är nöjd och tar dagen som den kommer. Metaforen faschinerar mig oerhört och jag skulle vilja veta om det finns fler som kan se sitt liv speglas i tvåtusenmetersloppet.