höstminne.

Det är en sån där härlig höstkyla i lägenheten. En sån där underbar småkyla som gör att man tar på sig goströjan, alternativt gosar in sig i fiffen, och tänder stearinljus. Längtar till det blir dags för raggisarna också.

Ett minne från norge-tiden ploppade upp idag. Jag körde den lilla minibussen med de fyra ungarna i. Bredvid mig satt de stora tjejerna och där bak satt de små killarna. Tjejerna var trötta och startade allteftersom en catfajt. Jag sade till först en gång, sedan en gång till och ytterligare en gång utan något positivt resultat. Slutligen höjde jag rösten rejält och sa: "OM NI INTE SLUTAR NU STANNAR JAG BILEN HÄR OCH SÅ FÅR NI GÅ HEM!!"

Tjejerna blev genast tysta, satte armarna i kors och tittade surt åt varsitt håll. Det blev knäpptyst i bilen. Efter några sekunder avbröts tystnaden av en ljuv liten barnastämma från baksätet:

"Det var bra du Rebecka. Det var bra du sa till."

Då kunde varken jag eller tjejerna hålla oss för skratt, och där satt vi alltså sedan och skrattade resten av resan.

_____________
Om barn bara visste hur oerhört söta de är ibland.