de vita sipporna.

Min innergård är den finaste i staden.

Där finns äppellund, grönsaksland, harar som springer, fåglar som kvittrar och inte minst hus av njutbar arkitektur. När klockan slår 11 en söndagmorgon och man sitter på en bänk där i solen och hör stadens kyrkklockor ljuda kan man nästan tro att man är i himlen.

Men när man sedan kommer in, sätter de nyplockade vitsipporna i en kopp och efter några minuter tappar hakan när man ser att sipporna både slagit ut och vissnat allihop inser man att man inte är i himlen och att man dessutom verkligen har stora problem när det gäller relationen mellan blommor och en själv. Alla stackars blommor dör ju så fort de kommer i min närhet! Ja, till och med kaktusen jag hade som ung möglade ihop och dog utan fövarning.

Be därför aldrig mig att passa dina blommor när du är bortrest för du skulle bli förtvivlad när du kom hem och såg det dystra resultatet.