från posten.

Pakettajm igen.

Denna gång från min bästa vän.

Känner hon mig eller känner hon mig??

Kollade nu snabbt igenom resedagboken från vår tid i Kenya och det visade sig att exakt idag, den 29e september, för fem år sedan skedde detta oförglömliga:

"Det började med att det duggade lite lätt på väg till kyrkan, men plötsligt - mitt under bönen - var det som om himlen föll ner i flytande form på det tunna plåttaket! Pastorn blev tyst i några minuter, man kunde knappt höra sin egen röst ens - så högt skramlade det! Vandringen tillbaka hem går knappt att beskriva med ord.. oj, vad vi garvade! Vi vadade genom stooora vattenpölar, fastnade med skorna i leran, blev dyngblöta och såg ut som troll, ställde oss under ett kiosktak medan vi såg på när elektriciteten slocknade i hela byn.. det var ganska mysigt när de tände små stearinljus i kiosken - kändes nästan som juleljus i vintermörkret.."

spöken?

När folk frågar om jag tror på spöken svarar jag: "Nja". Jag vill inte kalla det spöken för jag tycker det låter fånigt men att jag tror på andliga väsen av något slag - absolut.

När mamma, jag och lillasyster flyttade till ett radhus för flera år sedan var vi med om något märkligt första natten.

Vi låg alla tre i varsitt sovrum på övervåningen då jag plötsligt hörde att någon gick i trappan. Först tänkte jag att det var mamma som gick ner för att hämta ett glas vatten men jag hörde inte att någon tog fram glas ur skåpet eller spolade vatten. Stegen fortsatte och efter en stund vart jag ärligt talat rädd. Varken mammas eller lillasysters dörr öppnades ju utan stegen fortsatte bara. Det vart sedan knäpptyst och där låg jag med ansiktet under täcket, 17-18 år gammal. Så hörde jag lillasyster öppna sin dörr och att hon gick in till mammas rum. En stund senare knackade lillasyster på min dörr, öppnade försiktigt och frågade: "Hörde du också att det var någon som gick i trappan förut??" "Ehm, va? Hörde du också?!" "Ja, mamma med". Hon fortsatte: "Mamma gick ner nu och kollade men det var ingen där, dörrarna var låsta, fönstrerna stängda och hela, och det kan ju inte ha varit Kajsa (katten) för det var ju riktiga människosteg, eller hur?".

"Ja", sa jag,

och sedan den dagen tycker jag inte att tv-program som till exempel Det okända är helt puckade.

finurliga frågor.

- Vem uppfann musik? Hur kan musik låta vackert? Hur kan toner, ihopsatta på ett visst sätt, låta harmoniskt i öronen medan toner, ihopsatta på ett annat sätt, låta fel?

- Vilken skön människa kom på dessa (här, här och här) fantastiska scener i Shrek?

- Vad tänkte Adam och Eva när Eva blev gravid? Som Johan Glans sa: Det måste ju ha varit väldigt svårt för de att räkna ut att: just det! För nio månader sen... De måste ju ha tänkt på allt annat. Vad i all världen har Eva ätit?! Har hon legat på fel sätt? Och hur kan Adam och Evas ansiktsreaktionener sett ut när de plötsligt hade den lilla minimänniskan framför sig?

tare.

Tare, en numera hyfsat känd tv-personlighet i Norge, är i stort sett blind och sedan 20 års ålder har han varit nästan helt och hållet döv. Han är dock en väldigt fin människa och man blir riktigt arg på att han ska behöva ha de funktionsnedsättningarna.

Jag träffade Tare några gånger under Norgevistelsen och när man hör hans extrema Oppdal-dialekt blir man salig. Oppdalingarnas dialekt är garanterat den skönaste i hela Norge. De använder väldigt mycket "å" eller "o" och förkortar orden. Istället för "dagarna" blir det "doggån".

Lyssna ordentligt och försök förstå vad han säger.

skatt.

September är snart slut och jag fick lönekuvertet idag. Det är otroligt skrämmande hur stor del av lönen som går åt till skatt egentligen! Hua.

Vem kom på att skatt skulle heta skatt? Jag menar att det riktiga ordet skatt, som i: en överfylld skattkammarkista, måste ju ha funnits långt innan ordet skatt, med betydelsen: ge 33% av din förmögenhet åt staten. Orden är exakt desamma men betydelserna helt åt skogen olika och jag upplever det inte direkt som någon skatt att betala skatt.

bloggandet.

Det är många som säger att de inte skulle kunna tänka sig att blogga. "Det är så självutlämnande och jag vill inte visa upp mig själv för andra på det sättet" säger de ofta i något försök till att låta ödmjuk. Men jag har upptäckt ett mönster hos alla de människorna.

Antingen är de:

- personer med skrivsvårigheter,

- individer som babblar väldigt mycket,

- individer som har mestadelen av släkt och vänner i sin stad

- eller individer som helt enkelt föredrar att prata, sjunga, spela eller måla framför att skriva.

Jag har skrivit dagbok sedan den dagen jag lärde mig skriva, och för mig är den där skrivstunden en oas under dagen. Det mest positiva med bloggandet är att det finns chans att omedvetet/medvetet hjälpa och inspirera andra. Så jag tycker att folk som klankar ner på bloggare borde, i milda termer, tänka sig för lite oftare.

______________

En av mina favoritmusikvideor, tillägnad alla barn därute som lever i trasiga familjer:

En film i samma rörande anda är Svinalängorna som finns att se på youtube. Passa på att se den nu för den försvinner nog ifrån youtube snart.

en lördag.

En, två, tre, fyra, fem.. Under de 20 minutrarna som jag satt och åt frukost i köket idag såg jag fem olika personer komma med soppåsar i riktning mot sophuset. Är det lördag eller? Jo, tydligen. Här städas det nog i hela hyreshuset. Och får jag slå vad om en sak? Människan som bor på tredje våningen i huset mitt emot vädrar sina täcken i fönstret just nu.

Jepp! Den personen måste ha städmani eller åtminstone någon sorts besatthet av vädrade täcken.

När det blir kväller ska jag ordna mig en ordentlig kopp med varm choklad. Är det inte gott så säg. Jag...

Oh, hjälp vad jag hoppade till i soffan nu! Helt plötsligt hördes ett unisont, högt, extremt tjejigt: "Aaåååhh!" från trapphuset, och detta Aaååhh! avslutades med ett smackande sympatiskt ljud som tungan gör när den släpper greppet om främre delen av gommens övre del. Att vi tjejer faktiskt låter så när vi träffar varandra är ju rentav lite pinsamt.

den där skylten.

Tänk om det hade varit lätt som en pannkaka att riva ner den där skylten med bokstavskombinationen omöjligt som ofta lyser i neonfärger framför sig.

Ibland lyser skylten något så vansinnigt starkt att man blir bländad. Men det är ju just då som man faktiskt kan gå förbi skylten utan något problem alls! Man ser inte vad som står och därför fortsätter man bara att gå och wips är man på andra sidan skylten.

Långt senare vänder man sig om och ser kanske hur skylten fortfarande lyser starkt och man tänker på alla de stackars människorna som stannat och sitter förtvivlade och stirrar på skylten på andra sidan. Då går man nog tillbaka och sliter ner den där fullständigt eländigt onödiga skylten.

Vi har många människor bakåt i historien att tacka; människor som redan har rivit ner en hel del sådana skyltar. Men fortfarande finns ett stort antal skyltar kvar och det hade varit gott att själv få riva ner någon iallafall.

______________

Varsågod. Ett försök till att förklara en djup tanke via en mindre klockren liknelse.

vem är jag?

För ett tag sedan såg jag programmet "Vem tror du att du är?" på ettan. Ett program där kändisar forskar i sin bakgrund.

Gissa om jag är sugen på att släktforska nu!? Man undrar ju vad man har för filurer i släkten. Var har jag fått min personlighet ifrån? Har det funnits någon som varit lik mig? Har det funnits någon inredningstok? Har någon tyckt om Afrika? Hur många tvillingpar finns det? Var har alla släktingar bott? Vilka yrken har de haft? Hur har de mått? Vad hände egentligen med släktingarna som levde under andra världskriget?

Jag vet ju att det finns en del saftiga händelser och häftiga personer på både mamma och pappas sida men oh, vad intressant det hade varit att veta mer.

minifix.

Pepparkaksformar är fina och tydliga.

Jag funderade att sätta upp grisen också men skippade det...

kissekatten.

Jag saknar katt!! Vill ha katten på magen, rulla runt tummarna på de pälsiga kinderna så att kissen ser ut som en töntig boll i ansiktet och sedan låta katten ligga bredvid en i sängen och kurra.

Glömmer aldrig hur familjens katt Kajsa alltid stod längst upp i trappan när man kom innanför dörren och när man med barnslig röst sa: "Hej Kajsa! Heej!" kom hon springande ner som en liten liten leopard på de smalaste delarna av trappstegen och fick fram något slags trefjärdedelars miau-ljud i varje skutt. Det lät lika töntigt varje gång.

Sedan var det så mysigt när hon plötsligt hoppade upp på skrivbordet och lade sig för att sova mitt på ens pågående skolarbete. Där, med ett jättefånigt leende under den varma skrivbordslampan, drömde hon nog att hon låg på en sandstrand i Egypten och det var inte konstigt att hon blev ilsken när man försökte lyfta bort henne.

Kajsa var bara jobbigt söt - precis som en katt ska vara.

hugo boss.

Folk tror nog att jag är en blomdoftstjej. Men nej, där har folk väldigt fel.

Jag gillar bättre lite kryddiga, maffiga, djupa dofter som denna favorit.

Hugo boss deep red.

Ja, ibland kan det vara lite trevligt med onödiga fakta.

raggsockedags.

Medan min före detta korridorkompis var här på fikabesök idag och på något märkligt vis närmast råkade riva sönder sina egna (sin killes) strumpor visade jag stolt upp mina raggsockor.

Jag kunde inte hålla mig längre. Idag fick raggsockorna ersätta mina extremt utslitna tofflor. Kan det vara så att jag sliter ut tofflor och raggsockor fortast i världen? Ja.

höstminne.

Det är en sån där härlig höstkyla i lägenheten. En sån där underbar småkyla som gör att man tar på sig goströjan, alternativt gosar in sig i fiffen, och tänder stearinljus. Längtar till det blir dags för raggisarna också.

Ett minne från norge-tiden ploppade upp idag. Jag körde den lilla minibussen med de fyra ungarna i. Bredvid mig satt de stora tjejerna och där bak satt de små killarna. Tjejerna var trötta och startade allteftersom en catfajt. Jag sade till först en gång, sedan en gång till och ytterligare en gång utan något positivt resultat. Slutligen höjde jag rösten rejält och sa: "OM NI INTE SLUTAR NU STANNAR JAG BILEN HÄR OCH SÅ FÅR NI GÅ HEM!!"

Tjejerna blev genast tysta, satte armarna i kors och tittade surt åt varsitt håll. Det blev knäpptyst i bilen. Efter några sekunder avbröts tystnaden av en ljuv liten barnastämma från baksätet:

"Det var bra du Rebecka. Det var bra du sa till."

Då kunde varken jag eller tjejerna hålla oss för skratt, och där satt vi alltså sedan och skrattade resten av resan.

_____________
Om barn bara visste hur oerhört söta de är ibland.

dagens fusk.

Hejhej, lyftmaskinsmänniska som just åkte förbi i jämnhöjd utanför mitt fönster. Människan lär ju fråga sig vad det var för störd människa som tittade gladeligen på honom med sin fånigaste min och vinkade där i fönstret. Osäkerheten i mannens ansikte och handen som han inte riktigt visste om han skulle ta upp eller inte gör mig nöjd inombords.

Nu var det ju inte det jag skulle skriva i och för sig. Titta, jag älskar denna typ av fusk då jag snor det lyxiga från en nyinköpt rea-produkt av fint märke och fäster märket på en mindre lyxig pryl i hemmet. Denna gång blev en rostig plåtlåda från IKEA uppiffad.

Genom att göra på det sättet lurar jag både mig själv och andra: "Nämen oooh. Sia? Himla?! Här spenderas det pengar minsann".

kaffe.

En doft av kaffe sprider sig i lägenheten. En doft som säger att det nu är dags för svenskens patetiska höjdpunkt under dagen; dricka en kopp kaffe. Jag började dricka kaffe som nittonåring och tycker att det var ett mycket bra beslut. Om man är svensk och inte dricker kaffe är det tveksamt att man faktiskt bör få kalla sig svensk. För i ordboken står det ju: "Svensk = en person som dricker fasligt mycket kaffe" (nja, ungefär så borde det stå iallafall).

höst igen.

Under gårdagens kvällspromenad gick jag omkring i närliggande bostadsområden och tittade lite odiskret (vilket jag inbillade mig iallafall) in i fönster där myslampor var tända, mammor stod och lagade mat i goskläder, och där överdrivet stora tv-apparater visade både matlagningsprogram och nyheter.

Jag stornjöt samtidigt som stormen ven, blad från träden blåste emot mig och jag burrade in mig i min gosigaste sjal.

Efter den skönt småkyliga promenaden kom jag sedan hem, gjorde i ordning en kopp te och lyssnade på den bästa höstmusiken; Nicolai Dunger, Norah Jones och Melody Gardot.

Det är sådant som gör att hösten ständigt kommer förbli min absoluta favoritårstid.

(Ps. Lampan på bilden är ett utomordentligt snyggt lamptips. 499:- på Rusta).

småbarnsföräldrar.

Tog mig ett långt varmt bad omringad av tända doftljus igår kväll och gav en tanke till alla småbarnsföräldrar därute i världen.

Jag fick flashbacks från tiden med de fyra barnen i Norge och mindes hur jag stressad stod i duschen och tänkte "Nej, snälla inte nu!" när jag mitt i duschandet hörde något barn börja ropa, skrika, banka på dörren, bråka eller gråta. Att ligga och njuta obegränsat länge i badkaret fanns ju inte på kartan.

Småbarnsföräldrar borde få en extra medalj i himlen.

sia-köp.

När man ser en orange lapp på en vacker sia-produkt, och inte vilken siaprodukt som helst utan just en sådan ljusstake som man drömt om och letat efter i varje butik, då blir man lite smålycklig.

Då köper man produkten och drar in på andra kostnader istället, iallafall om man heter Becka och älskar inredning.

11 september år 2011.

Elfte september - datumet som alltid kommer kopplas till tragedi.

Alla kommer vi nog ihåg exakt vad vi gjorde, var vi var och hur vi fick reda på vad som skett.

Min berättelse:

Mamma hade hämtat mig med bil från skolan.

Vi kom hem, gick in i hallen, jag först och mamma efter.

Vi tog av oss ytterkläderna och gick runt hörnet mot köket för att packa upp matkassarna.

Då mötte vi pappa som kom upp från källartrappan och vi alla tre stannade upp. Pappa tittade på mamma och mig med ögon som jag aldrig hade sett förut i hela mitt liv.

"World trade center har rasat", sa han helt allvarligt och ganska skärrad.

Jag förstod att det var något fruktansvärt som hänt men visste inte helt vad World trade center var vid det laget.

Mamma och jag lät matkassarna förbli just där vi var och vi gick ner i källaren där min ena storebror satt i soffan och tittade på tv:n där CNN visade flygplanet som flög in i tornet, om och om igen.

En fullständigt sjuk dag för tio år sedan.

kusinskratt.

Nu borde det väl ändå dags för mig att försöka gå ner i vikt. Mina favoritjeans sitter som korvskinn och det är nästan så att blodflödet i benen stannar för att byxorna sitter så tajt. Det upptäckte jag igår när jag skulle hem till min kusin och hennes man för att titta på film.

Jag och min sex månader äldre kusin kan skratta.

Det är en sak som är säker.

När vi börjar prata minnen från resor vi gjort tillsammans genom åren kan bara de som känner oss förstå hur vi ser ut och låter/inte låter när vi skrattar. Det måste vara irriterande för andra i närheten.

Men vadå? Inte kan vi undvika att skratta när vi tänker på att vi, då 16/17 år gamla, stod inklämda och livrädda i en rostig minihiss någonstans i Ukraina, packade som sillar med flera resväskor staplade på varandra och en tant som svarade: "English - no no" när vi frågade om hon kunde engelska och att vi sedan faktiskt bodde hos den tanten flera dagar med alla sjuka äventyr det innebar..

dagens becka-tanke.

Ofta när jag ser program på TV där smutsiga människor i Afrika står exalterade i en grupp framför kameran och ler stort med sina vita tänder undrar jag hur de kan orka leva och vara så glada mitt i all sin extrema fattigdom.

Men visst är väl ändå det en ganska märklig tanke som vi i västvärlden har? De som är uppvuxna i extrem fattigdom har lärt sig att leva livet utifrån det. De som är medelfattiga/medelrika har lärt sig att finna livslust och leva livet utifrån sin uppväxt medan de infödda kändisarna i Hollywood har lärt sig att klara av livet utifrån sin situation.

Hollywoodarna tycker väldigt synd om medelfattiga som köper varor i lågprisvaruhus medan medelfattiga/medelrika samtidigt tycker lika mycket synd om de extremt fattiga som bor sju personer i en etta och äter med fingrarna.

Men vad inte de rika i Hollywood förstår är att medelfattiga/medelrika har funnit livet värt att levas utifrån något annat än vad hollywoodarna själva har funnit, och vad medelfattiga/medelrika inte förstår är att de extremt fattiga har funnit livet värt att levas utifrån något helt annat än pengar och prylar.

höstinspiration.

Lillasyster skickade mig ett mejl med höstinspiration alá kläder. Jag skickade tillbaka ett mejl med höstinspiration alá inredning. Vi prickade in varandras stilar perfekt. Märkligt att vi inte har gjort sådana här collage förr för detta var ju fantastiskt bra och skojigt för oss båda. Vi kompletterar uppenbarligen varandra. Hon ser till att jag inte klär mig som en get och jag ser till att hon inte inreder som en mes.

fundering.

Här sitter jag en regnig morgon och funderar på varför man egentligen ritar formen hjärta som en, ursäkta uttrycket, en avlång stjärt.Man borde kanske fundera på något viktigare, om man nu ändå ska ta sig tid att fundera, men det är faktiskt lite trevligt att fundera på fullkomligt oviktiga saker också.

lilla kaninen.

En av de små paketen igår innehöll en liten äkta bukowski-kanin! En sån där extremt gosig en som är alldeles obeskrivligt len. Har du aldrig känt på en riktig bukowski-nalle så gå in i närmaste fina inredningsbutik och känn.

(Säg inte det här till någon men igår när jag la mig för att sova la jag kaninen på magen och klappade den som om det vore en riktig katt eller kanin. Det var fantastiskt.)

Jag tror det är viktigt att varje sinne får sin specifika del i inredningar. Ett tips är att man ska ha både känsel, lukt, syn, hörsel och smak i åtanke när man inreder hemma. Något som jag själv försöker bli bättre på.

gifta mig?

Jo vars, tröttnar jag på att vara singel och får giftesmålpanik så har jag ju alltid några manliga vänner i Kenya som hoppas på mig. Utdrag från chatt med en kenyansk manlig vän idag:

"UR WELL COME, STILL IN ------- ONLY THAT I SHIFTED FROM WERE IWAS LIVING B4 SMALL HSE BUT WHEN IGET MARIED TO U IN PARTICULAR I WILL HAVE TO MOVE TO A BIGER HSE WHICH CAN ACCOMODATE ALL OF US"

Ungefärlig översättning: Du är välkommen, bor fortfarande i ---, bara det att jag har flyttat från det lilla huset där jag bodde förut men när jag gifter mig med särskilt dig kommer jag behöva flytta till ett större hus som kan ha plats för oss alla.

Vad säger du, mamma? ;)

överraskningspaket.

In genom postfacket faller ett brev på dörrmattan. Jag öppnar brevet och ser att det är ett paket som ska hämtas ut på posten. "Sveriges viktigaste paket" står det stämplat och jag öppnar paketet..

Känslan var densamma som när jag och min vän öppnade sverigepaketet i Kenya; överraskning efter överraskning. Rena julafton! Detta sätt, att utan någon anledning anordna pyssliga överraskningar, ligger uppenbarligen i släkten och jag gillar det.

Du kanske säger att du har världens bästa syster.

Men tss, här är beviset att du har fel.

salig doftblandning.

På lediga stunder går jag gärna in i inredningsbutiker för att hämta inspiration. När jag var inne på Village häromdagen möttes jag av en alldeles underbar doft från alla möjliga teér blandat med tända stearinljus. Jag insåg då att jag vill att mitt hem ska dofta lika trevligt. Ja, lillasyster berättade precis innan i telefonen att de dyra doftljusen Yankee candles till och med har doft av babyfilt. Helt otroligt.

fånig erkännelse.

Jag har aldrig förstått mig på det där att skrika, gråta och bli alldeles till sig då man ser en favoritartist sjunga på scenen. Att be om artistens autograf ser jag också som en ofattbar handling.

Men när det gäller inredningsikoner...

Då blir jag lika fånig som andra är fåniga mot sångartister. Min syster träffade på Ernst häromdagen och det är väl kanske inte riktigt så illa att jag skulle gråta om jag såg honom eller Roomservice-killarna men autograf och en krama-om-bild, jo, tack! Jag skulle rama in de alstrerna och sätta upp på väggen. Tönt.

angående kläder.

Att titta på hur folk klär sig säger mycket om vilken slags inredning de tycker om. Väldigt intressant. Om jag vore rik skulle jag äga en hel garderob med Odd molly och NoaNoa-kläder och då kan man ju verkligen räkna ut vilken stil jag tycker om.

Jag såg ett kort häromdagen från min konfirmation och tjena, vad jag skämdes ihjäl!! Jag hade ljusblå gympaskor med uppdragna snobbenstrumpor(!!) i plus alltför stora ljusblå trekvartsbyxor och någon vit, sjuttio storlekar för stor, skjorta!

Då måste jag säga att jag iallafall är lite mer intresserad av mode idag än vad jag var då (säkert tack vare lillasyster).

En dag vill jag vara lika stilig som Julie Andrews. Sitta med benen som en drottning och klä mig elegant samt ha snygga tänder, fast det sistnämnda lär ju knappast bli till verklighet. "Dina käkar sitter snett" säger tandläkarna så om jag ska få fina tänder måste jag göra en hel käkoperation och då får det vara.

Det är väl lite charmigt att inte vara perfekt - kanske.

en lugn dag.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag älskar att strosa omkring i gamla bostadsområden. Bara gå omkring och fantisera hur människorna levde där förr i tiden. Att gå in i den lilla butiken där man får peka på vilka karamellsorter man vill ha i sin strut, lukta på teérna i de gammeldaxa påsarna och nästan slå huvudet i det låga taket

- det är min melodi det.

Det var längesen jag var på café men idag tog jag mig en kopp kaffe och en morotskakebit på mitt absoluta favoritcafé som ligger just i mitt favoritområde i staden.

I väntan på att cafeét skulle öppna satt jag på utomhusteaterns bänk och solade för första gången i år medan jag tänkte att det hade varit trevligt att arbeta som rekvisitör.