vårpigmentet.

Till skillnad från de flesta svenskar är jag inte särskilt förtjust i våren. Men det är klart, om man går upp innan befolkningen vaknat en lördagsmorgon, tar med sig te och filt och sitter på en bänk med anteckningsblock i handen och musik i hörlurarna är det okej.

Under vintern har jag letat efter mina egna händer när jag varit ute och gått utan vantar eftersom hudfärgen varit densamma som snön. Men nu går det inte att missta mina händer längre, eller jo, kanske ändå, för deras kritvita färg bländar en! Man blir tvungen att blunda och känna sig fram för att veta var man placerar händerna.

Det är nästan skrattretande vilket dåligt pigment jag har. Men vadå? Jag bor längst upp på jordklotet. Här ska folk tydligen ha samma pigment som isbjörnar, och någongång måste man väl acceptera det.

(Bilden på handen är något redigerad. Om du skulle sett den verkliga färgen hade du stängt ner den här sidan för du hade fått ont i ögonen).