Tänker på en kenyansk vän som bodde med sin fru och sina tre barn i ett lerrum på max 15 kvadrat i en liten by där alla "hus" och vägar var av soltorkad lera. Dörren bestod av ett utslitet lakan och fönstret var ett 30*30 centimeter stort hål i väggen. 
Tacksamheten slår över mig igen och vissheten om att man har det så pass bra som man har det gör lite ont. Fast varför ska man egentligen skämmas för att man har det bra? Någonstans måste man kunna njuta av det också.
Jag hoppas att jag aldrig, aldrig ALDRIG någonsin börjar ta saker och ting för givet och jag är glad över att det fortfarande skär till ordentligt i hjärtat när jag häller ut det överblivna vattnet från kastrullen i diskhon och att jag blir lika förvånad varje gång då lampan tänds när jag trycker på lampknappen.
4 kommentarer:
Tänk om alla var lika tacksamma som du!!Du har så mycket att lära oss genom att vara förnöjda med små vardagliga saker..Kom ihåg din mormor..en mycket tacksam,förnöjd och glad kvinna...
Tänk om alla var lika tacksamma som du!!Du har så mycket att lära oss genom att vara förnöjda med små vardagliga saker..Kom ihåg din mormor..en mycket tacksam,förnöjd och glad kvinna...
Du kommer nog aldrig ta något för givet, det är du alldeles för klok för;) Det är skönt att läsa dina inlägg, för det är ju som du säger.. vi har det lyxigt.. och vi ska inte skämmas, men vi bör vara medvetna om det. Kram!
Ja tänk så mycket vi har att vara tacksamma för. Bara man tänker efter en liten stund så finns det massor att vara tacksam för.Jag är ju nu speciellt tacksam som du kanske förstår om du kollar min blogg. Kram
Skicka en kommentar