Vet du känslan av att plötsligt höra en sång i hörlurarna som du inte varit riktigt förberedd på?
Min bror laddade ner mängder av låtar till mig för en del år sedan och än idag kommer det överraskningar när jag lyssnar på den överhängande bra musiken. Vissa låtar har troligen kommit med av en slump eller så har min bror medvetet tagit med de låtarna för att riktigt förstöra musikupplevelsen för mig.
Ja, som nyligen när jag lyssnade på vackra, rofyllda sånger av Anders Widmark och plötsligt kom DENNA:
Man blir genast stel i kroppen men försöker att inte stanna upp och inte höja ögonbrynen synligt utan man fortsätter gå och tittar diskret runt sig för att försäkra sig om att det inte finns någon människa i närheten som skulle kunna höra det man själv hör. Sedan fortsätter man chockad och märkligt förundrad att ändå lyssna på sången eftersom man inte förmår att byta låt.
Jag gillar kungafamiljen och tycker det är bra att åtminstone monarkitraditionen fortfarande finns kvar i det här landet. Ja, nuförtiden verkar väldigt många människor vara emot allt vad tradition heter och jag tycker visserligen också att vissa traditioner bör diskuteras och förnyas men när det gäller kungahuset står jag stenhårt fast i min åsikt. Det är fint med en liten lillprinsessa.
Det är så fruktansvärt dåligt att man inte kan sluta älska det. Inte oväntat är salongens inredning medelåldrig och det är alltid samma kraftiga medelåldriga dam med headset som klipper medelålders människor därinne.
Det svänger! 
Tacksamheten slår över mig igen och vissheten om att man har det så pass bra som man har det gör lite ont. Fast varför ska man egentligen skämmas för att man har det bra? Någonstans måste man kunna njuta av det också.
Jag hoppas att jag aldrig, aldrig ALDRIG någonsin börjar ta saker och ting för givet och jag är glad över att det fortfarande skär till ordentligt i hjärtat när jag häller ut det överblivna vattnet från kastrullen i diskhon och att jag blir lika förvånad varje gång då lampan tänds när jag trycker på lampknappen.
Måste säga att när jag ser runt i min lägenhet upptäcker jag fynd efter fynd efter fynd och blir lite glad över det. Soffbordet köptes för 200:-, stolen för 50:-, glasurnan för 69:-, mjölkkannan ärvd, mattan ärvd, silverfatet ärvd, tändsticksasken i plåt har jag fått. Inser att det inte är många saker som jag har köpt för fullt pris och det får mig att vilja ut på secondhand- och skräpaffärsjakt igen.
Men först behöver jag sälja en del saker som bara tar plats i förrådet för tillfället och det är inte det lättaste. Önskar att det fanns traditionsenlig lördagsloppis även i den här staden.
Bra fredagsmusik:
Åter ett galet snyggt smycke från lillen. 
Jag gjorde dessa två bascollage och tänkte än en gång på att det är förargligt att tycka om inredning och Afrika eftersom de är varandras motsatser. Då säger du att man kan starta en inredningsbutik där pengar går till välgörande ändamål i Afrika. Men ja, nej, det är inte optimalt.
Fast självklart hade det varit trevligare om det stod något vackert och intelligent i brevet.
Många människor tycker nog att sådana här blogginlägg är orsaken till varför man inte ska ha blogg. Det ligger ingen djup substans i inlägget, det är inget vettigt, det är inte något världsrevolutionerande men jag frågar mig: måste allting vara det jämt? Det är väl ändå skönt med blandning och lite balans.
För att lura ögat lägger jag därför upp detta fredagscollage som döljer dammtussarna och som påminner mig om att lampan vid synten och kuddfodralet längst fram i sängen borde få sig en omgång med färg.
Det värsta var att bönen blev närmast omänskligt lång i slutändan. Först innefattade bönen enbart huset, sedan lade jag till bilen, varenda familjemedlem, sedan katten, hela gatan, området, landet, världen, mitt rum och efter det min säng. Då avslutades den långa enformiga bönen: "[...] och så ber jag att du sätter änglar runt sängen, över sängen, under sängen och här, bredvid mig i sängen. Tack. Godnatt."
Det började aldrig brinna och det blev aldrig inbrott hemma hos oss iallafall. Om det var av en slump eller inte får man avgöra själv.
Under tiden jag åt de första tuggorna av, den för en gångs skull lyckade, maten sjöng Coldplay i högtalarna: "Those who are dead are not dead. They're just living in my head" och det var mer än passande eftersom kålpudding för evigt kommer kopplas samman med pappa. Kålpudding var nämligen en av pappas favoriter och så också en av mina.
Bortsett från kålpudding är svensk husmanskost inget att skryta över direkt. Palt, surströmming och sylta skäms många av oss för.
Vet du vem fru Storch i filmen Sällskapsresan är? Igår kände jag mig som en blandning av henne, hennes man och Stig Helmer, dvs. extremt töntig och malplacerad när det var partydans i slutet av bröllopsfesten. Om man inte vågar tönta sig helt och inte heller vågar dansa seriöst blir det uppenbart en fruktansvärt mesig kombination.
Fortfarande tycker jag det är märkligt att man kan älska att skriva och samtidigt inte vara särskilt förtjust i att läsa. Folk som skriver mycket brukar i regel vara bokomaner och läsare av allt vad litteratur heter, men inte jag. Det är synd eftersom mer litteraturläsning skulle göra oss alla till bättre skribenter.
