coola stadiet.

Såsom man trånade efter ljudet av nyckelknippor och plåtskåp som öppnades, blyertsklotter, smink och allt annat som hörde högstadie- och gymnasietiden till. Att bära böcker under armen samtidigt som man tuggade tuggummi var det coolaste som fanns.

I slutet av gymnasietiden hade man dock tröttnat på det coola sedan länge och när man satt där på golvet i korridoren och småpratade med andra insåg man inte att man var i sitt coolaste stadium i livet.

Jag lyckades dock aldrig bli lika cool som jag hade föreställt mig under mellanstadietiden. Ja, men, en liten mirandanalle som nyckelring och utnämnd till den mysigaste personen i årskurs nio kan väl ändå inte anses som coolt?! Det var faktiskt en aning pinsamt när min klasskompis Ebba berättade inför hela årskursen:

"Ja, jag har skåpet under Becka och varje gång Becka öppnar sitt skåp kommer det ut en ljuvlig rosdoft och sedan har hon fixat med bilder på skåpsväggarna och slagit in alla böcker i samma färg. Man vill bara krypa in där".

Där föll min coolhetsgrad ner till noll och där har den förblivit. Men det är väl bara att acceptera att vissa ser naturligt coola ut när de tuggar tuggummi och att andra ser ut som idisslande kossor.