Mammas, mormors och morfars gamla skolböcker har fått bli mer synliga och avsnittet Afrika i morfars exceptionellt tunna geografibok från 1935 är en mycket dyrbar skatt. I den kan man känna historiens vingslag när man ser den svartvita bilden på vita människor med tropikhattar som står omringade av afrikanska dvärgar och när det i var och varannan mening står ordet neger.
Återigen undrar jag hur man kan ha ett sådant stort intresse för en världsdel som inte är ens egen. En tanke jag har är denna: vi skandinavier åker till Afrika för att hjälpa afrikanerna eftersom vi uppenbarligen inte tycker att afrikanernas samhällen fungerar bra nog, enligt våra mått mätt. Det är ganska olustigt egentligen för våra samhällen fungerar ju inte heller bra nog, enligt afrikanernas mått mätt. Vi är exempelvis usla på familjesammanhållning.
Det var olustigt och förvirrat att i Kenya se högstadiekillen komma in i lärarrummet och bli hårt slagen med en pinne av en av lärarna. Där blev min syn på jag-ska-rädda-hela-afrika väldigt komplex. Skulle jag som nittonårig tjej, från ett främmande land komma och berätta vad som var rätt och fel? Skulle jag agera som en av de vita kolonialjägarna och påstå att jag visste så mycket mer än afrikanerna? Skulle jag verkligen ha rätt att slå bort pinnen och säga åt läraren att kenyanernas syn på aga är fel?
Det är inte en alldeles lätt situation och den mångåriga bakgrunden med de vitas vansinnigheter i Afrika gör det hela ännu mer komplicerat.
(Tips: Om du tycker att jag är tyst på en fest kan du alltid ta upp det här ämnet och då kommer jag garanterat prata resten av natten).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar