en liten incident.

Första gången jag vurpade med cykeln skedde idag på väg hem från skolan. Hahaha. Vad fult det måtte ha sett ut. Läs detta.

Precis när man cyklat genom tunneln så kommer man till det jag kallar för "kenyastigen". Det är en liten liten kulle som bara består av lera och ser precis ut som den passage som jag och Elin passerade varje dag när vi var i Kenya. Jag blir alltid så osäker när jag kommer till kullen. Ska jag ta fart för att komma upp eller ska jag stanna cykeln och gå över kullen? Då blir det oftast lite halvfart istället för massor fart eller ingen fart alls. Det är livsfarligt! Igår var jag såå nära att vurpa på den lilla, för tillfället ganska isiga, stigen men klarade mig med nöd och näppe. Dock lärde jag mig inte av mitt misstag och idag så blev jag liggande i leran med cykeln över mig. Haha.

Det var bara att ignorera alla skador (hehe.. lite blåmärken på låret och nästan blod på knät) och fort försöka kravla sig upp och fortsätta. Inte möta någons blick. Haha. Så mamma. Om du undrar varför jag har leriga byxor när jag kommer hem idag så är detta orsaken. (Jag MÅSTE ha byxorna med mig och hinner inte tvätta dem).

glädje i korridoren.

Nu har Becka gjort det IGEN! Det är lika skojigt varje gång.

Att i en korridor med svenska, fattiga studenter helt utan anledning knacka på dörrarna, räcka fram en vacker nygjord morots-kakebit i en vackert vikt servett och säga: "Här. Varsågod. Jag har gjort lite morotskaka. Den är till dig, om du vill ha förstås". Det är underbart. Haha. Minerna! Korridorskompisarnas chockade oförstående ansikten! Det är så fruktansvärt kul och glädjande att se. Vissa av de tror att det är ett skämt och vågar knappt hålla i kakan för de tror att jag lagt något konstigt i den.

I Sverige är man tydligen inte bara snäll sådär rakt upp och ner. Ger någon en kaka så måste det ju innebära att man är tvungen att betala något tillbaka eller att det är ett speciellt tillfälle, t ex en födelsedag. Vem skulle baka en saftig morotskaka och bara dela med sig, en enkel alldeles ospeciell vardag?

Jo, det skulle vara Becka då. :) Förra gången var det lyxiga chokladbrownisar med äkta choklad, glass och riven choklad på toppen som jag delade ut. Jag gör det bara för att jag vill uppmuntra. Inget annat. Men då kompisarna förstår att det faktiskt inte är något skämt tackar de mig som om jag vore påven själv.

upptagen.

Det är fullt upp här nu. Inlämningar hit och inlämningar dit. Imorgon, onsdag, är sista seminariet på den här kursen, Pedagogik A. Ska bli så skönt när denna kurs är över! Jag är trött på alla snurriga, onödvändiga utbildningsfilosofier och grejer. På torsdag och fredag är det hemtenta och sedan är jag friiii! Fram till på måndag. Då börjar min nästa kurs - min andra termin. Häftigt. Alltid kul att börja med något nytt när det gamla känns segt.

Jag blev verkligen glad idag. Fick så bra kritik av min lärare (seminarieledare som det egentligen heter) på mitt sist skrivna paper! Det vill säga det papret jag skrev under jul.. om skrivandets betydelse för lärande och social utveckling. Wee! På varje sida står det "bra, korrekt, klokt, intressant", ja osv. Det var bara några pyttesmå bagatellfel. Kul också när fröken (hehe) visade upp papret i våran lilla grupp: "Titta här. Så här kan man göra och så här och det här är väldigt bra". Lite glad blev jag minsann på insidan då. Men oj vad jag kämpade med det papret. Skönt att jag inte kämpade i onödan. Det blev bra och jag har nytta av det i senare skrivande.

beckaväder!

Åååå så mysigt det är här. Det ser ut som vår ute. Under mina influensadagar i sängen har snön smält undan och nu är det så där "kurrigt" väder ute. Haha. Ja, hur förklarar man det? Kurrigt väder. Alltså, mysväder helt enkelt. Då man sitter inne och kurrar.. som katten. :) Kurr kurr.

Nu ska jag titta på filmen "Goodbye Bafana" som jag fått hyra gratis via internet. Sedan den dagen förra året då jag såg reklam för filmen vid kassorna på köpcentret Rema 1000 i Oppdal så har jag velat se den. Filmen handlar om Sydafrika och apartheidsystemet under 60-80-talet.. Filmen är byggd på en sann historia om den vite fångvaktaren James Gregory vars liv ändrade sig då han fick vakta den berömde Nelson Mandela i 20 år. Jag känner på mig att det är en äkta Becka-film.

Oj. Jooo då. Det var en äkta Becka-film. Å vad bra den var!! Nu har jag en till person att vilja skaka hand med förutom Martin Luther King och Moder Theresa. Nämligen Nelson Mandela. Fantastiskt att det finns människor som utmärker sig framför andra. Och varför? Jo. De tänker inte bara på sig själva.