hickan.

Visst känner man sig alltid lika fånig när man hamnar i ett hick-stadie? Man hickar en gång, försöker att inte hicka högt (men lyckas bara cirka 50% av gångerna) och varje gång som det blir tyst tror man att "NU, nu är det bort... *hick*... a". Sedan fortsätter man med sitt hickande och kommer till punkten: "Men neej, nu får det väl vara nog!?" och det är då som man börjar ta till alla husmorsknep som finns; håller andan, håller för näsan, hänger knäveck ut genom fönstret, ber någon att skrämma en, dricker mängder av vatten osv. men hickan den består.

Vid de tillfällena hamnar jag själv alltid i hopplöshetens träsk: "Jag kommer hicka resten av livet! Jag kommer bli som honom som det stod om under Onödig fakta längst bak i mina-vänner-bok, ja, han som började hicka 1942 och fortsatte hicka konstant till sin död flera årtionden senare. Hjälp! Jag är garanterat den nye hickrekordhållaren!".

Av den tanken blir jag så pass skrämd att jag ger upp och börjar tycka synd om mig själv istället. Det som ger extra krydda till den fåniga situationen är att hickandet trots allt fortsätter fastän man drar ner mungiporna, gör ilskminen med ögonbrynen och försöker vara sur. Det ser inte klokt ut.

När man slutligen accepterar det faktum att man kommer fortsätta att hicka till dess att döden skiljer en själv och hickan åt och man därmed börjar försöka leva sitt liv som vanligt igen brukar det inte ta lång tid innan hickan försvinner.