Under en tågresa nyligen skrev jag ett helt A4-papper om hur bra det är när folk vågar prata om sig själva och inte håller allt privat, hur bra det är när folk vågar lägga ut bilder på sina liv osv.
Strax därefter hörde jag återigen kommentaren: "Jag tycker inte om instagram eftersom folk bara lägger ut fina bilder. Eller, sociala medier överhuvudtaget där folk bara visar upp vad som är bra i livet. Jag menar, om jag har en dålig dag så lägger jag ändå upp en bild på en vacker soluppgång och skriver: "Titta, vad vackert det är ikväll!" fastän jag egentligen skulle vilja skriva "Jag mår skit!"."
Men, tänkte jag utan att hinna säga något eftersom jag var allför seg att formulera det i huvudet, varför är folk så sura över det egentligen? Alla vet att varenda människa har dåliga dagar nu och då och när man då ser att alla dessa människor lägger upp vackra, glada bilder, skriver om hur lyckade deras kakor blev är det ju tecken på att även under människors sämsta dagar finns det alltid något som är positivt, även om det är pyttepyttesmå saker.
Folk påstår att dessa vackra bilder och texter bara är ett skådespeleri men det är det väl absolut inte? Det är bara en del av livet. Den andra delen, som innehåller det varken trevliga eller vackra, får man tillräckligt av ändå.
Något som stod på mitt A4-papper var att om fler människor vågade prata om sig själva skulle livet få en mycket djupare dimension. Då skulle man förstå varandra bättre och exempelvis få sådana här bra lärdomar i god tid:
"Om jag kunde leva livet igen hade jag vågat begå fler fel. Jag hade slappnat av. Jag hade varit mer fånig än vad jag har varit under denna resa. Jag hade tagit färre saker lika allvarligt. Jag hade tagit fler chanser. Jag hade rest mer. Jag hade bestigit flera berg och simmat i flera älvar".
Nadia Stair
1 kommentar:
bra skrivet. bra lärdom.
Skicka en kommentar