knävecken.

Hänga knäveck på stängerna vid övergångstället till museijärnvägen bredvid skolan var vad vi tjejer gjorde hela rasterna i årskurs tre och fyra. Där hängde vi upp och ner, dinglandes med håret sopandes asfalten och pratade om allt möjligt till dess att vi blev alldeles röda i ansiktet av ansträngningen och slängde oss upp som små apor för en liten stund.

Idag när jag slängde mig bakåt i soffan så att benen fastnade i en knävecksställning på soffans rygg kom minnena tillbaka och en slags abstinens uppstod: "Jag MÅSTE hänga knäveck någonstans! NU!". Insåg ledsamt att jag är för lång och för gammal att göra sådant, åtminstone ensam. Men åh, vad det hade varit skönt.  

Tänk om det hade funnits ställen i omgivningen som varit gjorda för att hänga knäveck. Tänk om det hade funnits särskilda stänger och liknande, vilka helt enkelt bistått som komplement till de vanliga bänkarna. Det hade varit härligt. Därmed skulle det bli helt normalt att man i väntan på bussen kunde hänga knäveck en liten stund i solen eller läsa kurslitteraturen ur en annan synvinkel.

Den här sången får förhärliga minnet av att hänga knäveck på stängerna vi järnvägsövergången.

hickan.

Visst känner man sig alltid lika fånig när man hamnar i ett hick-stadie? Man hickar en gång, försöker att inte hicka högt (men lyckas bara cirka 50% av gångerna) och varje gång som det blir tyst tror man att "NU, nu är det bort... *hick*... a". Sedan fortsätter man med sitt hickande och kommer till punkten: "Men neej, nu får det väl vara nog!?" och det är då som man börjar ta till alla husmorsknep som finns; håller andan, håller för näsan, hänger knäveck ut genom fönstret, ber någon att skrämma en, dricker mängder av vatten osv. men hickan den består.

Vid de tillfällena hamnar jag själv alltid i hopplöshetens träsk: "Jag kommer hicka resten av livet! Jag kommer bli som honom som det stod om under Onödig fakta längst bak i mina-vänner-bok, ja, han som började hicka 1942 och fortsatte hicka konstant till sin död flera årtionden senare. Hjälp! Jag är garanterat den nye hickrekordhållaren!".

Av den tanken blir jag så pass skrämd att jag ger upp och börjar tycka synd om mig själv istället. Det som ger extra krydda till den fåniga situationen är att hickandet trots allt fortsätter fastän man drar ner mungiporna, gör ilskminen med ögonbrynen och försöker vara sur. Det ser inte klokt ut.

När man slutligen accepterar det faktum att man kommer fortsätta att hicka till dess att döden skiljer en själv och hickan åt och man därmed börjar försöka leva sitt liv som vanligt igen brukar det inte ta lång tid innan hickan försvinner.

i byrålådan.

Va? Hur kommer det sig att jag har hela det norska skidlandslagets autografer liggandes i en byrålåda?! Jag försöker minnas men fantasierna skenar iväg. Skulle jag, den mest idrottshatande personen, trängt mig fram mellan stängsel och skrikande fans med de fotografier som man kunnat köpa i en intilliggande kiosk och nästan gråtfärdig av lycka räckt fram pennan sägandes: "Här! Här. Skriv här".

Nej, jag förstår inte.

VARFÖR har jag norska skidlandslagets autografer i min byrålåda (eller i papperskorgen där korten numera ligger)?

lite lik då.

Detta är särskilt tillägnat mina kusiner som ständigt påpekar hur lik jag är Ernst Kirchsteiger i både inredningsstil och sätt att vara. 

Nej, nej svarar jag varenda gång. Lägg av! Jag är inte lik honom.

Nej, jag är... inte lik... honom...
Dags att vakna ur förnekelsen kanske?

Bild 1: hemma hos mig sedan en tid tillbaka

Bild 2: i senaste avsnittet av Sommar med Ernst

fantasin.

 Jag kom hem sent på eftermiddagen, tog upp den nyanlända inredningstidningen från hallmattan, lade tidningen på skåpet i vardagsrummet, 

tog av mig skorna i hallen, hängde upp jackan, satte på en kopp te och gick sedan tillbaka in i vardagsrummet där jag tände stearinljusen och slängde mig i soffan med tidningen på magen och utbrast ett ljudligt "Ahhh".

Det som höjde ahhh-effekten ytterligare var när jag satte på ljud av syrsor och myggor via youtube (här). Afrikakänslan kom därmed tätt intill mig och jag fantiserade om hur jag låg under regnskogens blad någonstans inne i det djupaste Kongo. 

Fantasin om hur solen sipprade ner bland trädtopparna och hur vattnet försiktigt porlade i en närliggande bäck avtog dock drastiskt när jag plötsligt såg en afrikahövding i bara skinnkallingar och spjut ståendes över mig. Han pekade på mig, formade ett typiskt afrikaläte med munnen och började sedan dansa någon slags märklig stridsdans medans hans likasinnade vänner kom springande i högsta hugg. 

Jag vaknade förskräckt ur fantasin, fick säkert ett Chandler-uttryck i ansiktet likt: "ThAt's weird", och började sedan läsa tidningen.

en god sorts egoism.

Under en tågresa nyligen skrev jag ett helt A4-papper om hur bra det är när folk vågar prata om sig själva och inte håller allt privat, hur bra det är när folk vågar lägga ut bilder på sina liv osv.

Strax därefter hörde jag återigen kommentaren: "Jag tycker inte om instagram eftersom folk bara lägger ut fina bilder. Eller, sociala medier överhuvudtaget där folk bara visar upp vad som är bra i livet. Jag menar, om jag har en dålig dag så lägger jag ändå upp en bild på en vacker soluppgång och skriver: "Titta, vad vackert det är ikväll!" fastän jag egentligen skulle vilja skriva "Jag mår skit!"." 

Men, tänkte jag utan att hinna säga något eftersom jag var allför seg att formulera det i huvudet, varför är folk så sura över det egentligen? Alla vet att varenda människa har dåliga dagar nu och då och när man då ser att alla dessa människor lägger upp vackra, glada bilder, skriver om hur lyckade deras kakor blev är det ju tecken på att även under människors sämsta dagar finns det alltid något som är positivt, även om det är pyttepyttesmå saker.

Folk påstår att dessa vackra bilder och texter bara är ett skådespeleri men det är det väl absolut inte? Det är bara en del av livet. Den andra delen, som innehåller det varken trevliga eller vackra, får man tillräckligt av ändå. 

Något som stod på mitt A4-papper var att om fler människor vågade prata om sig själva skulle livet få en mycket djupare dimension. Då skulle man förstå varandra bättre och exempelvis få sådana här bra lärdomar i god tid:

"Om jag kunde leva livet igen hade jag vågat begå fler fel. Jag hade slappnat av. Jag hade varit mer fånig än vad jag har varit under denna resa. Jag hade tagit färre saker lika allvarligt. Jag hade tagit fler chanser. Jag hade rest mer. Jag hade bestigit flera berg och simmat i flera älvar". 

Nadia Stair