minisemester.

I helgen var jag ute på en liten minisemester igen. Som vanligt blev det till ett äventyr.

_________________

Denna gång på grund av årets värsta snöoväder. Mitt första tåg blev inställt men jag var busig och skyndade mig vansinnigt fort till stationen och hann med ett tåg som gick två timmar innan mitt inställda tåg. Visserligen ledde det till att jag fick sitta och vänta i världens ände (jordens mest döda station) i två timmar, men vad gjorde det? Upp med fötterna på bänken. Av med mössan för att med den värma de iskalla fötterna, på med femtiotalsmusik i mp3n medan jag knaprade på morötter och såg ut på snön som yrde. I fantasin fylldes den tomma väntsalen med dansande femtiotalsmänniskor och ibland kom jag på mig själv att jag log och gungade i töntig takt till musiken.
Orsaken till min minisemester var att jag skulle hälsa på lillasyster i hennes nya stad och nya lägenhet. Urmysigt var det och vi fick våra olikheter bekräftade ett flertal gånger. Bland annat i våra inrednings- och klädstilar. Under en rundpingismatch med lillasysters vänner på fredagen åkte jag ut och ställde mig bredvid en av killarna som frågade: "Tycker du inte det är jobbigt att förlora?" "Nej, jag är absolut ingen tävlingsmänniska", svarade jag lugnt. En minut senare åkte min syster ut och i salen hördes ett högt "Neeej!" varefter hon kom argt hoppande och stampande fram till oss. Killen konstaderade: "Okej, ni är VÄLDIGT olika".
___________
Ja, vi är väl det men det har sin charm.

muskelbecka.

Efter året i Norge hade jag uppenbarligen fått lite muskler. Att bära barnen upp och ner för trappan, att köra barnvagn upp och ner för backar, att tvätta åtskilliga tvättar etc. ledde till att mina armmuskler såg ut som på bilden.

Nu frågar jag mig: var tog de musklerna vägen?

tuggummi.

Min nya favorit i tuggummiväg. Extras melon mint.

tystnaden.

Till lillasyster som nog inte tycker om poesi egentligen men som säkert känner igen sig i denna.

Stockholmsdröm i juni.
Tänk om man någonstans i denna dammiga storstads vimmel
kunde kliva in i ett hus,
ta hissen,
trycka på knappen Frihet
- och plötsligt stiga ut i den blånande norrlandsluften
och bara andas.
Forssorlet slår mot mitt ansikte
daggen sval i gräsbranten
hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga läppar.

/Lars Englund

Glömmer aldrig i julas då lillasyster och jag hade vält omkull med en pulka någonstans i Norrland och vi låg på marken, stirrandes upp mot denna himmel. "Tyst! Lyssna! Det är alldeles knäpptyst!". Vi var tysta och inte ett ljud hördes. Inte en fågel, inte en bil, inte en röst, inte en enda susning. En sådan tystnad har jag aldrig upplevt förut.

skön stil, Aro.

Jag tittade på Efterlyst igår och reagerade på att Hasse Aro stod i någon slags kvinnlig pose under större delen av sändningen.

Snyggt.

en önskan.

Käre gud. Du kan väl ge mig två sådana här byråer som jag väldigt gärna vill ställa på eller ha bredvid varandra. De kommer från jysk och kostar 1699:- styck. Men du är väl rik?

Frågan är hur du kommer frakta dem. Kommer de flygande genom luften, säger du till någon snäll människa att komma hit med dem eller finns de bara här hos mig imorgon när jag vaknar?

en missuppfattning.

Nu när jag gick omkring och städade min lilla lya kom en tanke tillbaka som jag haft flera gånger under den senaste tiden.

__________________

Det är det här när folk svarar en person med "Jag förstår" i ett samtal. Det är ofta ganska känsligt, och det kan det även vara för mig. Ibland kan jag bli sur och säga eller tänka: "Neej, du har ingen aning! Du förstår inte alls!!".

[Lika känsligt som ett okokt ägg?]

Därför har jag undvikit att säga "jag förstår" till andra men har nu kommit till insikt om att det man oftast menar är helt oskyldigt.
Nämligen: "Jag förstår vad du säger".
Inte: "Jag förstår vad du känner".
___________
Så, nu är den missuppfattningen ur vägen (/världen?).

svenska kylan.

Varför log jag flera gånger på bussen idag? Jag försöker tänka efter och kommer ihåg åtminstone två orsaker.

_______________

-Jag satt på det töntiga sätet igen. Det sätet som är väldigt lågt och som är placerat på ett så töntigt ställe i bussen att man känner sig som ett fån.

-Någon i närheten av mig luktade skunk.

Det var förfärligt vad det blåste ute också! Det var riktigt iskallt dessutom, och jag frågade mig själv återigen: "Varför? VARFÖR bor jag längst upp på jordklotet?!" Här är det så pass kallt nu att det förvånar mig inte om jag skulle se en isbjörn komma lufsandes på cykelvägen. Det blir att tända stearinljus och dricka några fler koppar te. Burr.