Jag glömmer aldrig den kenyanska högstadiekillen som läraren tog in i lärarrummet och, framför mig och min kompis, slog till med en rejäl pinne av väldig kraft. Jag såg smärtan i killens ögon och var nära att ställa mig upp för att smälla till läraren själv. Det gjorde jag inte men jag konfronterade läraren efteråt:
_____________________
"I Sverige får man inte slå barn. Det räknas som misshandel".
"Ha. Men ni har snälla barn i Sverige. Afrikanska barn måste man slå för att de ska lyda".
"I Sverige får man inte slå barn. Det räknas som misshandel".
"Ha. Men ni har snälla barn i Sverige. Afrikanska barn måste man slå för att de ska lyda".
___________________
Senare frågade jag min kenyanska klass:
"Vad ni tycker ni om att lärare slår er när ni gör något fel?"
Alla elever: "Ja, det är väl bra."
Men sorlet av röster tystnade bitvis och plötsligt hörde jag en liten kille längst bak:
"Neej..." Tystnad. "...jag tycker det gör ont."
Fler röster började stämma in i pojkens ord och snart verkade hela klassen ha ändrat sida.
"I Sverige FÅR INTE lärare slå sina elever", fortsatte jag.
Det blev knäpptyst och femtio mörkbruna ögon stirrade förstummat på mig. Oj, vad sade jag nu?
Jag är emot barnaga. Barn ska hämta tröst och känna trygghet hos de vuxna - inte bli slagna. SVT har nyligen visat en ny bra dokumentär om dagens barnaga. Se den HÄR.
(Det bör sägas att jag senare även såg hur de äldre eleverna slog de yngre eleverna - av "uppfostringsskäl".)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar