Mina vänner och närstående går och hittar sina livskamrater än hit än(en?) dit nuförtiden. Minns när jag var liten och tänkte på hur det skulle vara när den tiden var kommen. Hade ingen aning om hur det skulle kännas. Nu vet jag.
Det är en häftig fas i livet. En märklig fas också. Det tragiska är att man inte längre är nummer ett i sina närståendes liv utan hamnar mer på plats tio eller ännu längre ner. Det positiva är att om man nu får tillfälle att någonsin träffa paren (vilket är ytterst ytterst sällan) och lär känna vännens/anhörigs respektive får man genast ett helt gäng med extravänner på köpet.
__________
Dagens djupa sanning.
4 kommentarer:
Visst är det väl en häftig fas i livet...i alla fall för dem som hittar sina livskamrater. Däremot tycker jag det är tragiskt att många av mina vänner iaf inte prioriterar sina vänner lite högre. Förstår inte det själv faktiskt för om livskamraten försvinner - vad har man kvar då?
Nej, precis. Kärleken förblindar väl dem så att de inte längre ser sina vänner - vänner som de kan komma att behöva en dag.
Kul förresten att du fortfarande läser min blogg, vem du nu än är. :)
Förstår exakt vad du menar. Visst behöver jag inte "skynda" mig att hitta någon, men som du säger att man liksom... inte träffas lika ofta men får extra släkt/vänner :)
Rebecka, jag hittade din blogg för något år sedan av en slump. Sen fastnade jag för din blogg då du har en kärlek till Afrika som jag delar med dig. Min dröm om att åka tillbaka till mitt älskade Afrika har inte blivit mindre trots att det nu är sju år sedan jag satt fötterna på den röda jorden i Tanzania. Det är som Per Morberg undrade i somras när han sommarpratatde -Vad är det med Afrika?? Han menade att alla han kände som varit i Afrika blev förälskade i kontinenten. Och den känslan kan man nog bara dela med dem som verkligen varit där. MVH Lindha
Skicka en kommentar