betOningar.

Norrmännen har många roliga namn. Med norsk betoning blir namnen vanliga norska namn. Med svensk betoning kan det bli något helt annat. Som exempel tar jag här de norska namnen Randi, Björnar och Stian (med risk för att jag har satt betoningarna lite fel).

Tänk frasen: "Jeg heter" (på de norska namnen) och "Jag heter" (på de översatta namnen):

norska__________ svenska
randI_____________rAndI (som i randigt)
björnAr___________ bjÖrnAr (björnar i skogen)
stiAn_____________ stIan (gris-stia)

På norska är det fint att heta Randi, men randi på svenska är bara ett slangord för adjektivet randig. Det kan vara orsaken till att det inte är särskilt många i Sverige som heter Randi. Visst kan man heta Björn på svenska, men inte björnar (med svensk betoning). Det går tydligen bra med singular men inte med plural. Varför?? Sedan vet jag inte om Stian på norska har samma betydelse som stian i svenskan. Hursomhelst blir det ändå något lustigt om en svensk skulle heta så. Ja, det är häftigt det här med språk.