svår konversation.

Har precis tagit en liten paus från pluggandet och har läst några av mina äldre blogginlägg. Hittade konversationen som jag hade med äldsta killen, i familjen som jag jobbade hos i Norge, för cirka ett år sedan. Jag har återvänt till konversationen flera gånger och tänkt: "Hur ska man egentligen svara på barns frågor?" Ja, hur ska man svara på detta? Hur skulle jag svarat på bästa sätt egentligen? Den här pojken hade nyligen fyllt fyra år.

pojken: Var är pappan din?
jag: Ee, min pappa är i himlen.
pojken: I himlen? (han tittade upp mot molnen) Hur kom han dit då?
jag: Hm, ja, det var änglar som kom och hämtade honom.
pojken: Men hur kom de upp dit?
jag: Du vet, änglar kan flyga. Så de tog pappa och flög upp dit.
pojken: Var bor han då?
jag: Han bor där uppe i ett stort fint hus.
pojken: Neej, då ramlar det ju ner! Det kan han inte!
jag: Jo, för det är ett flygande hus! (Öö?)
pojken: Neej, det finns inga flygande hus!
jag: Hm. (tänk tänk tänk)
pojken: Men när kommer pappan din tillbaka då?
jag: Han kommer inte tillbaka men han sitter där uppe och ser ner på mig.