pralinpaketet.

Jag köpte mig mandelmassa, blockchoklad, nougat och gjorde mina klassiska julpraliner. Tolv stycken av de tjugofem pralinerna fick lägga sig till ro i ett halvlyxigt litet paket, 

och till vem jag ska ge pralinerna är inte bestämt ännu men att det blir till någon som dricker kaffe är säkert.

höstslutet.

Att köpa en hyacint för nio kronor på Willys eller Ikea är billigt och att ha en en tänd brasa på datorskärmen via Youtube är ännu billigare det. Kombinationen är ett bra avslut på årets tre höstmånader för i övermorgon börjar den huttriga vintern och det är sorgligt. Jag vill ju ha höst året runt.

En gång tidgare i höstas hade jag två stycken "Tea for 2"-koppar och då passade texten bra. Men sedan en hantverkare med mindre välutvecklad kroppsuppfattning råkade välta omkull den ena koppen så att den sprack känns det nu tragiskt att dricka ur den andra koppen helt själv. Därför får den agera som en udda blomvas istället.

hemtrevligt hem.

För första gången någonsin har jag dukat med afrikansk stil på mitt eget köksbord i mitt egna kök. Många gånger har jag drömt om den dagen och nu var den äntligen kommen. När gårdagen var novembers ruggigaste dag med regn, snö och blåst passade det därför extra bra med en varm afrikakänsla inne då jag dessutom fick celebert besök
(av Sarah).

Det betyder mycket när folk tycker att mitt hem är rofyllt och hemtrevligt för det är just den upplevelsen jag vill att folk ska få men...

för några veckor sedan när jag kom hem till lägenheten möttes jag av en skruttig verktygslåda på golvet i hallen. Ingen människa visade sin existens eller sade hej, inte förrän efter cirka en halv minut när jag hade fått av mig jackan och skorna. Ett manligt "Hallå?", hördes plötsligt från badrummet. "Ha, hallå?", stakade jag mig med förvåning i rösten och efter en liten stund hördes den mindre ljuva toalettspolningen och sedan kom snickaren ut. Jobbig situation. "Jag lånade bara din toalett. Hoppas det var okej", sade han lite rödrosig om kinderna. "Ja, ooooh ja! Jag blir glad när folk känner sig som hemma här!", sade jag innan jag hade hunnit tänka efter. Strax därefter sade snickaren: "Jag vet inte varför men det känns alltid så harmoniskt och fridfullt hemma hos dig".

Fortfarande försöker jag inbilla mig att den där toalettsituationen var helt okej och att det bara var bra att snickaren kände sig som hemma men, kanske kände han sig lite FÖR hemma ändå.

till julkaffet.

Snön faller mot marken idag och det känns som jul. Jag funderar på att köpa nougat, mandelmassa och mörk choklad för att göra extravaganta mozartkulor - sådana godisar som jag gör varje jul. 

Såhär gör man:

1. Man rullar ihop en köttbullstor boll av mandelmassan.

2. Man plattar ut mandelmassebollen.

3. Man lägger en liten bit dubbelnougat i mitten av mandelmassan.

4. Man rullar ihop mandelmassan till en boll igen så att nougaten därmed inte syns.

5. Man doppar bollarna i mörk choklad.

När chokladen har torkat lägger man slutligen vuxengodiset i en fin glasburk och tar fram till nästa kopp kaffe. Det är jul för mig.

nästa dörröppnande.

Åter till luktsinnet.

Dagens superenkla beckasjulpysseltips. 

Häll i julkryddblandningar i små kakformar, burkar, på fat eller annat. 

Placera ut här och var i hemmet och be varje person som knackar eller ringer på dörren ända fram till jul svara på: "Hur många kryddblaningsställen finns det här?" 

"Hö?", kommer det eventuella besöket fråga utanför dörren. 

"Ja, på hur många ställen tror du att jag har placerat julblandningar i burkar eller annat hemma hos mig?" 

"Ehhm, tre?"

"Fel, fel, fel! Gissa igen". 

"Ehm, sju?" 

"Fel igen!" 

"Men lägg av, släpp in mig!".

 "Nääej, du måste gissa rätt först". 

"Två?"

"Nej".

"Fem då?"

"Nej".

"FYRA?!"

"Ja!"

Du öppnar därefter dörren och säger glatt: "Nämen heeej! Välkommen!"
Det blir garanterat ett speciellt möte.

älskade ljusslinga.

En ljusslinga här, en ljusslinga där, I wanna see ljusslingor everywhere.

Deras vackra sken sprider lugn och en känsla av att vara omsluten på ett sätt som ingen annan belysning kan få till. Jag älskar ljusslingor.

Något annat jag gillar starkt är när snälla människor sänder en liten kommenterar eller hälsning på bloggen. Visst, kalla det för bekräftelsebehov men vem är inte i behov av det?

doftkrans.

I min kusins papperskorg fyndade jag en liten krans. Den fick bli doftgivare i min hall genom att jag enkelt stoppade kryddnejlikor i hela kransen. Om du inte har en krans kan du köpa en eller tillverka en av pinnar och ståltråd, och om du vill att nejlikorna ska sitta fast bättre kan du såklart använda lim.

Nu luktar det därför juligt så fort man kliver in genom dörren. 

Ett väldigt enkelt julpysseltips.

en god morgon.

God morgon, till skillnad från igår när morgonen hemma hos mig var mindre god. 

Gårdagen började nämligen med att jag skulle balansera apelsinskal och matrester från diskhon till kompostpåsen på insidan av dörren under diskbänken med hjälp av slaskrensaren. Det var ovanligt mycket matrester eftersom jag hade misslyckats totalt med några deciliter fullkornsris dagen innan och precis när jag skulle vända på slaskrensaren strax ovanför kompostpåsen tappade jag kontrollen på något sätt, avståndsräknandet i huvudet slog slint och dessutom vek sig slaskrensaren, varpå  alla matrester hamnade på golvet istället för i påsen.

Jaha, det var ju mindre lyckat, tänkte jag fast med orden MEN ÅÅÅ! NÄÄEJ! KLANT! Strax senare lyckades jag köra in tårna hårt i en nästan obefintlig tröskel mellan köket och hallen. (Mammavarning på det sistnämnda).

lördagslugnet.

Jag har lyssnat på Eratos sång It's not my fault I'm happy ett tusental gånger det senaste dygnet och du lär också lyssna sönder låten om du hör den på youtube eller någon annanstans. Det är en helt fantastisk sång. Att den sjungs trestämmigt utan weelningar eller höjningar gör det hela oslagbart. 

Denna lördagsmorgon vaknade jag alltför tidigt i ottan och gick då en timmes promenad helt allena i mörkret ute. Eratos sång spelades i hörlurarna nästan hela vägen och väl hemma kom julinspirationen till mig igen. Den lilla julegranen i hallen fick kläder på sig och fatet på vardagsrumsbordet blev mossigifierad (ett beckapåfunnet ord).

 

Nu blir det till att mysa ordentligt.

rökelseflaskor.

Jag älskar butiken Spiti i Stockholm, jag älskar den delen av Indiska-butiken där det alltid luktar rökelse och jag går ibland in på Village bara för att känna dofterna av olika doftljus och teer. Lukter är en stor del av inredning, vilket många människor glömmer bort (därför har jag också skrivit om det flera gånger tidigare).

Nu har mina rökelsepinnar från storebrors besök i Indien fått plats i några glasflaskor i vardagsrumsfönstret och de verkar gilla det. Flaskorna är ekonomiska och snygga alternativ till traditionella rökelsehållare.

adventsproblemet.

Alltid samma problem varje år. Visserligen ett ilandsproblem men ändå - ett problem, ett irriterande sådant.

Varför vill adventsstjärnan aldrig hänga rakt?! Den vill alltid hänga snett oavsett hur mycket man än säger till den och hur mycket kraft man än använder för att försöka få den att hänga normalt.

Du kanske påpekar att jag är tidig med julpyntandet i år och ja, det är jag uppenbarligen. Fast jag kunde inte låta bli, och för mig går världen tack och lov inte under bara för att jag börjar pynta litegrann i förtid.

kakfat.

Kakfat finns med på min önskelista till jul. Av någon anledning frågade därför mamma nyligen vilken färg och vilket material jag helst önskade kakfatet i. "Gammal plåt", svarade jag och mamma utbrast "GAMMAL PLÅT??".

Sedan förstod jag var min pysselgen kommer ifrån eftersom i samma ögonblick som mamma sade att man kanske kunde pyssla ihop ett kakfat genom att använda två gamla fat och borra fast en hållare i mitten, tänkte jag exakt samma tanke.

Plötsligt sade mamma: "Vänta, jag tror jag har en sådan där hållare här hemma. Vänta lite". Jag trodde knappt mina öron när mamma åter kom till luren och sade: "Ja, jag har en hållare och ett fat".

Hur stor var chansen till det? Hur stor var chansen att mamma skulle ha en överbliven kakfatehållare liggandes hemma i ett skåp? Dessutom hade kakfatehållare och fatet perfekt form och färg (se bilden), vilket var ren lycka. 

Så nu kan man ju undra vad tomten kommer ge mig i paket.

liten tabbe.

Kompoststjärnan kan åtminstone lysa men jag får nog inte ha på den för länge åt gången (appropå förra inlägget).

Dagens tabbe:

Jag trodde att trottoarkanten var högre än vad den var.

Jag promenerade i snabb fart tänkandes på vilken tantvarning det måste vara att äta aprikoskräm med mjölk, och i de tankarna skedde en matematisk felbedömning i min hjärna när jag skulle lyfta högra benet för att gå ner från trottoarkanten till vägbanan. Jag bedömde i all hast att kanten var cirka 1,5 dm hög men det visade sig att den var cirka 1,5 CENTIMETER hög/låg, vilket jag först insåg när foten hade nuddat vägbanan.

Du kan tänka dig själv hur det såg ut.

kompoststjärna.

Med Becka i pysseltagen blev det denna gång två halvnya adventsstjärnor med hjälp av några sönderrivna kompostpåsar och lite vattenfärg.

Våga att förnya adventsstjärnorna där hemma.

Det är mitt tips inför julen. Ett annat tips är att hänga två-tre adventsstjärnor i grupp men i olika höjder från taket ovanför sängen. Stjärnorna behöver inte lysa utan ger ändå en väldigt mysig och ombonad julkänsla när de bara hänger där som stjärnan över Betlehem.

Hur man gör:
Första varianten. Riv sönder en lagom stor mängd papper av till exempel kompostpåsar, presentpapper, notblad, boksidor, tidningspapper eller något annat. Det är bara fantasin som sätter gränser. Stryk på flytande lim på baksidan av bitarna och klistra sedan på de på den ursprungliga stjärnan. Varför inte sedan skriva god jul med vacker eller häftig svart stil på stjärnan eller överösa stjärnan med fastlimmat guldglitter? (Tänk dock på eventuell brandrisk. Själv har jag inte lampan tänd i just kompoststjärnan).

Andra varianten är att måla med vattenfärg på samma sätt som när man var barn. Stryk på färg slarvigt i omgångar på stjärnan till dess att du får nyansen du vill ha. Med vattenfärg får man ett tunt patinaresultat men för att få ett mer hållbart och täckande resultat bör man måla med en annan sorts färg. Fråga i hobbybutiken eller testa med någon överbliven färg som du har hemma.

fågelmorgon.

Det var inte helt fel att gå på promenad tidigt på lördagsmorgonen för att köpa nybakat bröd i det mysiga bageriet, sedan gå hem med brödet och göra iordning en kopp kaffe som man därefter drack i sällskap av den nya inredningstidningen Hemma med Ernst.

Att jag sedan ifrån köksfönstret såg hur flyttfåglar flög iväg i samlad trupp uppe på himlen gjorde den redan rörande situationen ännu mer rörande. Kanske (eller förhoppningsvis, annars är det alltför pinsamt) var det pms:en som gjorde att jag var väldigt nära att kasta upp båda köksfönstrerna på vid gavel, sträcka ut halva överkroppen genom fönstret och med båda händerna som i en öppen strut runt munnen ropa "Hejdå fåglarna! Heeejjdååå!!!". Samtidigt skulle jag gråta och sedan vinka intensivt med högra handen i ett sorgligt farväl.

Jag lyckades sansa mig men började istället fundera på fåglarnas långa färd. Jag började bland annat försöka räkna ut hur oerhört mycket tid fåglarna tjänar på att inte behöva göra tidskrävande toabesök längsmed vägen och fastän fåglarna troligen kommer ha en vacker resa insåg jag snart också alla faror. "Tänk om fåglarna inte hittar mat! Tänk om någon skjuter fåglarna! Tänk om någon fågel blir mobbad och lämnas! Tänk om de åker vilse!" Pms:en fick mig att nästan börja gråta.

fyndet.

Till vänster: lampfoten som jag fyndade på second hand.

Till höger: lampfoten från inredningsbutiken Spiti i Stockholm.

Detta är bevis på hur fantastiskt det är att handla i secondhandbutiker och på loppisar.

brunisar.

Vissa internationella ord som används i det svenska språket verkar ingen bry sig om att översätta. Brownies, till exempel. Varför säger vi brownies med amerikansk accent trots att den svenska tolkningen borde vara brunisar med smålänsk accent? 

Kanske har jag redan svaret på den frågan och svaret finns i slutsatsen som jag tidigare kommit fram till, nämligen att svenska ord med ändelsen -is anses vara töntiga. Men egentligen är det ganska konstigt.

välja rätt eller fel.

Visst vore det skönt om någon kunde berätta hur ens framtid kommer att se ut? Visst skulle det vara fantastiskt att i förväg veta vilka val som man bör ta och på så vis undgå digra misstag och slippa välja fel? Men nu är det tyvärr inte så fantastiskt utan vi människor måste med ojämna mellanrum ta stora val i livet utan att veta hur eller var det kommer att sluta.

Ju äldre vi blir och desto svårare val som vi måste ta i livet, desto mer önskar nog vi människor att det fanns något sätt att se in i framtiden. Vi undrar om vi ska välja den där utbildningen eller den där, satsa på den där killen eller den där, hyra det där huset eller köpa det där osv. Valen översköljer oss varje dag och någonstans på vägen inser vi att det enda vi kan göra är att slutligen bara ta ett val och hoppas på att det är det rätta. Om det sedan visar sig att valet är fel - jaha, och? - man tog det val som man trodde var rätt men varken man själv eller någon annan kunde se in i framtiden när valet togs och därför får man helt enkelt ta ett nytt val utifrån den situationen man hamnat i och hoppas på att det nya valet blir rätt istället. Jag har förstått att det inte går att göra så mycket mer. Man blir tvungen att hantera krångligare val oftare nuförtiden men förhoppningsvis blir det mindre läskigt att välja ju äldre man blir och efter desto fler val som man har tagit i livet.

Ps. Mumford and Sons samt The national bör ljuda i allas högtalare denna höst. Jag rekommenderar att du köper dig ett magasin från närmaste ICA-butik, gör iordning en kopp te, kaffe eller varm choklad, burrar upp dig i soffan och  lyssnar på kombinationen av min nuvarande favoritmusik från ipoden här bredvid.

mer päls.

Kläder och skor är märkliga påfund. Det är konstigt att fötterna har sina storleksanpassade strumpor, att fingrarna har sina vantar och benen sina byxor. Varför är vi mäniskor, särskilt vi nordbor, inte skapade med päls på kroppen?  Inte behöver isbjörnen gå och shoppa kläder flera gånger per år inte. Nej, pälsen byts ut automatiskt och isbjörnen, katten eller vilket pälsbeklätt djur det nu än är behöver enbart akta sig för att få hårbollar i munnen. Inte behöver djuren heller sminka sig och handla väskor, smycken eller dylikt.

Okej, nu ser du också mina beskrivande exempel i ditt huvud, eller hur? 

Jag vet, pingvin med handväska är en udda syn liksom en brunbjörn framför spegeln med mascara i högsta hugg men det är ändå en riktigt härlig syn. Vi fortsätter att tänka på det ett tag. Det var trevligt.

hemslöjdsdamerna.

Vad är det med vårdcentraler och hemstickade jumprar egentligen? Träffas alla vårcentrals-receptionister på hemslöjdsförening varje tisdag kväll? 

Jag hoppas att du med en gång förstår vad jag insunierar och att du redan nu storler fånigt för dig själv där vid datorskärmen men om fallet inte är sådant ska jag förklara.

I varje vårdcentrals nittiotalsinredda reception finns det nämligen alltid en glaslucka bakom vilken en trött medelålders dam med rufsigt ljusbrunt hår sitter. Det är bara det att det inte är damens rufsiga hår eller hennes trötta röst som du först lägger märke till utan det är istället de där tre påstrukna nallarna som hon har på bröstet. Du fastnar med blicken på de där nallarna, som har olika färger på sina halsdukar, och damen hinner be om ditt personnummer både en och två gånger innan du reagerar och plockar fram legitimationen. 

Medan damen mumlar för sig själv och knappar in ditt personnummer i datorn fortsätter du att diskret titta på nallarna och förundras snart inte bara över dem utan även över tröjan som helhet. Den är uppenbart hemmastickad. Nallarna i tillägg till det randiga garnmönstret i dova färger gör att du tänker:

"Ytterligare en landstings-receptionist med hemmastickad nalletröja. Mycket intressant".

knävecken.

Hänga knäveck på stängerna vid övergångstället till museijärnvägen bredvid skolan var vad vi tjejer gjorde hela rasterna i årskurs tre och fyra. Där hängde vi upp och ner, dinglandes med håret sopandes asfalten och pratade om allt möjligt till dess att vi blev alldeles röda i ansiktet av ansträngningen och slängde oss upp som små apor för en liten stund.

Idag när jag slängde mig bakåt i soffan så att benen fastnade i en knävecksställning på soffans rygg kom minnena tillbaka och en slags abstinens uppstod: "Jag MÅSTE hänga knäveck någonstans! NU!". Insåg ledsamt att jag är för lång och för gammal att göra sådant, åtminstone ensam. Men åh, vad det hade varit skönt.  

Tänk om det hade funnits ställen i omgivningen som varit gjorda för att hänga knäveck. Tänk om det hade funnits särskilda stänger och liknande, vilka helt enkelt bistått som komplement till de vanliga bänkarna. Det hade varit härligt. Därmed skulle det bli helt normalt att man i väntan på bussen kunde hänga knäveck en liten stund i solen eller läsa kurslitteraturen ur en annan synvinkel.

Den här sången får förhärliga minnet av att hänga knäveck på stängerna vi järnvägsövergången.

hickan.

Visst känner man sig alltid lika fånig när man hamnar i ett hick-stadie? Man hickar en gång, försöker att inte hicka högt (men lyckas bara cirka 50% av gångerna) och varje gång som det blir tyst tror man att "NU, nu är det bort... *hick*... a". Sedan fortsätter man med sitt hickande och kommer till punkten: "Men neej, nu får det väl vara nog!?" och det är då som man börjar ta till alla husmorsknep som finns; håller andan, håller för näsan, hänger knäveck ut genom fönstret, ber någon att skrämma en, dricker mängder av vatten osv. men hickan den består.

Vid de tillfällena hamnar jag själv alltid i hopplöshetens träsk: "Jag kommer hicka resten av livet! Jag kommer bli som honom som det stod om under Onödig fakta längst bak i mina-vänner-bok, ja, han som började hicka 1942 och fortsatte hicka konstant till sin död flera årtionden senare. Hjälp! Jag är garanterat den nye hickrekordhållaren!".

Av den tanken blir jag så pass skrämd att jag ger upp och börjar tycka synd om mig själv istället. Det som ger extra krydda till den fåniga situationen är att hickandet trots allt fortsätter fastän man drar ner mungiporna, gör ilskminen med ögonbrynen och försöker vara sur. Det ser inte klokt ut.

När man slutligen accepterar det faktum att man kommer fortsätta att hicka till dess att döden skiljer en själv och hickan åt och man därmed börjar försöka leva sitt liv som vanligt igen brukar det inte ta lång tid innan hickan försvinner.

i byrålådan.

Va? Hur kommer det sig att jag har hela det norska skidlandslagets autografer liggandes i en byrålåda?! Jag försöker minnas men fantasierna skenar iväg. Skulle jag, den mest idrottshatande personen, trängt mig fram mellan stängsel och skrikande fans med de fotografier som man kunnat köpa i en intilliggande kiosk och nästan gråtfärdig av lycka räckt fram pennan sägandes: "Här! Här. Skriv här".

Nej, jag förstår inte.

VARFÖR har jag norska skidlandslagets autografer i min byrålåda (eller i papperskorgen där korten numera ligger)?

lite lik då.

Detta är särskilt tillägnat mina kusiner som ständigt påpekar hur lik jag är Ernst Kirchsteiger i både inredningsstil och sätt att vara. 

Nej, nej svarar jag varenda gång. Lägg av! Jag är inte lik honom.

Nej, jag är... inte lik... honom...
Dags att vakna ur förnekelsen kanske?

Bild 1: hemma hos mig sedan en tid tillbaka

Bild 2: i senaste avsnittet av Sommar med Ernst

fantasin.

 Jag kom hem sent på eftermiddagen, tog upp den nyanlända inredningstidningen från hallmattan, lade tidningen på skåpet i vardagsrummet, 

tog av mig skorna i hallen, hängde upp jackan, satte på en kopp te och gick sedan tillbaka in i vardagsrummet där jag tände stearinljusen och slängde mig i soffan med tidningen på magen och utbrast ett ljudligt "Ahhh".

Det som höjde ahhh-effekten ytterligare var när jag satte på ljud av syrsor och myggor via youtube (här). Afrikakänslan kom därmed tätt intill mig och jag fantiserade om hur jag låg under regnskogens blad någonstans inne i det djupaste Kongo. 

Fantasin om hur solen sipprade ner bland trädtopparna och hur vattnet försiktigt porlade i en närliggande bäck avtog dock drastiskt när jag plötsligt såg en afrikahövding i bara skinnkallingar och spjut ståendes över mig. Han pekade på mig, formade ett typiskt afrikaläte med munnen och började sedan dansa någon slags märklig stridsdans medans hans likasinnade vänner kom springande i högsta hugg. 

Jag vaknade förskräckt ur fantasin, fick säkert ett Chandler-uttryck i ansiktet likt: "ThAt's weird", och började sedan läsa tidningen.

en god sorts egoism.

Under en tågresa nyligen skrev jag ett helt A4-papper om hur bra det är när folk vågar prata om sig själva och inte håller allt privat, hur bra det är när folk vågar lägga ut bilder på sina liv osv.

Strax därefter hörde jag återigen kommentaren: "Jag tycker inte om instagram eftersom folk bara lägger ut fina bilder. Eller, sociala medier överhuvudtaget där folk bara visar upp vad som är bra i livet. Jag menar, om jag har en dålig dag så lägger jag ändå upp en bild på en vacker soluppgång och skriver: "Titta, vad vackert det är ikväll!" fastän jag egentligen skulle vilja skriva "Jag mår skit!"." 

Men, tänkte jag utan att hinna säga något eftersom jag var allför seg att formulera det i huvudet, varför är folk så sura över det egentligen? Alla vet att varenda människa har dåliga dagar nu och då och när man då ser att alla dessa människor lägger upp vackra, glada bilder, skriver om hur lyckade deras kakor blev är det ju tecken på att även under människors sämsta dagar finns det alltid något som är positivt, även om det är pyttepyttesmå saker.

Folk påstår att dessa vackra bilder och texter bara är ett skådespeleri men det är det väl absolut inte? Det är bara en del av livet. Den andra delen, som innehåller det varken trevliga eller vackra, får man tillräckligt av ändå. 

Något som stod på mitt A4-papper var att om fler människor vågade prata om sig själva skulle livet få en mycket djupare dimension. Då skulle man förstå varandra bättre och exempelvis få sådana här bra lärdomar i god tid:

"Om jag kunde leva livet igen hade jag vågat begå fler fel. Jag hade slappnat av. Jag hade varit mer fånig än vad jag har varit under denna resa. Jag hade tagit färre saker lika allvarligt. Jag hade tagit fler chanser. Jag hade rest mer. Jag hade bestigit flera berg och simmat i flera älvar". 

Nadia Stair

beckas bakelse.

Skenet bedrar.

Mormors gamla kakform gör till och med att jordens mest misslyckade kladdkakebakelse ser god ut. 

Det är verkligen imponerande, 

både att kakformen är makalöst vacker och att jag inte ens kan laga en ätbar kladdkaka.

tjejernas hämnd.

Visst borde alla tjejer/damer få vara sjukskrivna åtminstone 1-2 dagar varje månad, (egentligen 1-2 VECKOR varje månad)? Det återkommande illamåendet, magontet, ryggontet, tröttheten, andfåddheten, uppsvälldheten och humörsvängningarna skulle man gärna vilja se hur killarna hanterade om de vore de utsatta var eviga månad. 

Tänk vad härligt det hade varit om vi tjejer sett till att de oförstående killarna fått känna detsamma som vi känner. Tänk dig att: 

 - vi, med flit, låter bli att steka mannens köttfärs tillräckligt - illamående (+ störande antal toalettbesök). 

- vi blandar i massor mjölk och grädde i köttfärsåsen till den laktoskänsliga mannen - uppsvälldhet.

- vi säger till chefen på mannens jobb att chefen ska ge mannen överdrivet mycket uppgifter på kort tid - magont. 

- vi drar bort stolen när mannen ska sätta sig ner - ryggont.

- vi tar hem våran bästa vän med sitt nyfödda kolikskrikande barn och låter de sova över - trötthet.

- vi sätter på mannen en otagbar hjälm på vilken det hänger en levande giftspindel dinglande framför ögonen - andfåddhet.

- vi visar slutstraffen från fotbollsVM 1994 på TVn för att efteråt berätta att grannen köpt en större grill än mannen själv - humörsvängning.

Detta ska ske oavbrutet under två veckors tid varenda månad. 

Då, ja, DÅ skulle kanske killarna bli mer förstående.

somriga sängen.

Min säng såg slarvigt sommarsnygg ut härom morgonen när jag gick upp. I min inredningsnördiga hjärna kunde jag genast föreställa mig att en bukett blommor eller en frukostbricka med Lindbergs kaffekopp och en uppslagen morgontidning på skulle bidra till en excellent inredningsbild.

Nu hade jag ingen uppfällbar bricka, morgontidning eller blåprickig Lindbergkopp och fick därför ta min hyfsat nyplockade bukett från hallen och ställa i sängen. 

Om det här inte ser svalkande och somrigt ut så säg. 

(Eller kanske tycker du bara att blommorna ser ut som en julegran i miniformat).

förebilder.

Jag har kommit på att om man ber en person att nämna sina tre främsta förebilder i livet får man en väldigt tydlig bild av personens personlighet, vilka intressen personen har och vilka värden som  personen anser vara viktigast.

Exempel: Mina egna absolut främsta förebilder är Moder Theresa, Maria Montessori * och Martin Luther King. Om du har någorlunda koll på vilka de människorna är förstår du garanterat vilken typ av människa jag är, vill vara och vilka yrkesområden jag kommer att välja mellan. Eller hur?

Om någon däremot skulle nämna Steve Jobs, Bill Gates och Ingvar Kamprad som förebilder kan du nog räkna ut vilken sorts människa det är också. Vi är alla olika och därför är jag såklart väldigt intresserad av vilka DINA tre främsta förebilder är. Svara gärna i kommentarsfältet.

*Vet du inte vem Maria Montessori är måste jag tipsa om en film om henne som finns att se i SVT play nu under tre veckors tid. Ta dig tid att se den, och glöm inte att lägga fram en bunt näsdukar om du är i samma överbölande hormonstadie som jag är i för tillfället.

afrikatankar.

Mammas, mormors och morfars gamla skolböcker har fått bli mer synliga och avsnittet Afrika i morfars exceptionellt tunna geografibok från 1935 är en mycket dyrbar skatt. I den kan man känna historiens vingslag när man ser den svartvita bilden på vita människor med tropikhattar som står omringade av afrikanska dvärgar och  när det i var och varannan mening står ordet neger. 

Återigen undrar jag hur man kan ha ett sådant stort intresse för en världsdel som inte är ens egen. En tanke jag har är denna: vi skandinavier åker till Afrika för att hjälpa afrikanerna eftersom vi uppenbarligen inte tycker att afrikanernas samhällen fungerar bra nog, enligt våra mått mätt. Det är ganska olustigt egentligen för våra samhällen fungerar ju inte heller bra nog, enligt afrikanernas mått mätt. Vi är exempelvis usla på familjesammanhållning.

Det var olustigt och förvirrat att i Kenya se högstadiekillen komma in i lärarrummet och bli hårt slagen med en pinne av en av lärarna. Där blev min syn på jag-ska-rädda-hela-afrika väldigt komplex. Skulle jag som nittonårig tjej, från ett främmande land komma och berätta vad som var rätt och fel? Skulle jag agera som en av de vita kolonialjägarna och påstå att jag visste så mycket mer än afrikanerna? Skulle jag verkligen ha rätt att slå bort pinnen och säga åt läraren att kenyanernas syn på aga är fel? 

Det är inte en alldeles lätt situation och den mångåriga bakgrunden med de vitas vansinnigheter i Afrika gör det hela ännu mer komplicerat. 

(Tips: Om du tycker att jag är tyst på en fest kan du alltid ta upp det här ämnet och då kommer jag garanterat prata resten av natten).

örhänget.

Att ha en syster som jobbar på en klock&smyckesaffär tackar man inte nej till. Min, och min familjs, smyckes&klocksamling har förnyats och förökats sedan syster började jobba i affären, 

och senast fick jag ett par vackra örhängen som passar sjalen helt perfekt. Det är annat än de små miniplastplupparna med en ljusblå fejkkristall i mitten som man fick den där gången när man för första gången tog hål i öronen. 

Första gången, ja... jag ju fick ta hål i ena örat två gånger eftersom den ena plastpluppen åkte in i örat och la sig längst ner i öronsnibben och ledde till att doktorn fick skära ett litet snitt. En intressant upplevelse.

industriell design.

Belysningskällor kan man aldrig få för många av. Det saknades belysning vid mina plåthyllor och istället för att köpa nytt rotade jag istället fram lampan till julstjärnan och en av julmustflaskorna som adventsljusen brukar stå i hemma hos mig.

Detta är helt enkelt något för oss som gillar den lite ruffa, industriella stilen. För oss som tycker att konst inte enbart är målade tavlor.

pinnarna.

Ett stycke längre bort på gatan byggs det om i ett gammalt lägenhetshus. På gräsmattan nedanför byggnadsställningarna ligger det en hög med vackra utslitna dörrar och fönster, vilka jag suktat efter under en lång tid. Tyvärr har jag inte tagit mig mod till att fråga byggarbetarna om fönstrerna ska kastas men några pinnar från gatan bredvid lägenhetshuset har jag iallafall haft mod nog att ta med mig hem. 

Vet du hur många olika saker man kan göra av pinnar och ståltråd? 

Nästan obegränsat många saker.

lykta och humor.

Ljuslyktorna som finns på Ö&B är rena fynden och skulle passa perfekt hemma hos mig. Flera gånger har jag varit nära att lägga en av dem i korgen men snålat och tänkt att de 69 kronorna kan spenderas på något annat isället för att utöka min redan stora ljuslyktesamling. Fast du som ännu inte äger tillräckligt många ljuslyktor borde kila iväg till Ö&B nu med detsamma.

Oj, käre tid, återigen är igenkänningshumor den bästa av alla humorklasser som finns. Min syster lär skratta ihjäl sig åt det här klippet då det är oerhört likt henne och mig.
Se från 03.03 till 06.30.

Mycket nöje.

magkänslan.

De senaste två veckorna har jag känt en stark maning på insidan att ta upp mina lådor från förrådet i källaren och låta lådorna stå i lägenheten istället. Dessvärre (norskt ord?) har jag inte lytt maningen fastän dess styrka gjort mig nästan illamående, och idag satt det tyvärr lappar på entrédörrarna i huset: "Viktigt meddelande. Vi har haft inbrott i källaren och lägenhetsförråden. Kolla igenom ditt förråd och kontakta både försäkringsbolaget och oss ifall du saknar något". Det har tydligen aldrig varit inbrott i den källaren innan och då är huset byggt på 20-talet.

Mitt förråd var uppbrutet och de översta lådorna igenomrotade men det verkade dock inte som om att tjuvarna hade hittat något av värde.

Att man kan få förnimmelser, en stark magkänsla och känna på sig saker kan vara läskigt men ju oftare det händer desto mer övertygad blir jag om att det finns en andlig dimension utanför oss människor och att allt faktiskt inte kan räknas ut på vetenskaplig väg.

de elaka.

Under en närmast sömnlös natt nyligen formades detta:

Jag har på senare tid blivit chockerad över människors vansinniga elakhet och även sett hur mycket det förstör. Jag har också chockerats av insikten att ALLA människor har elakhet i sig men att det bara är vissa som väljer att använda den. Det finns ingenting som är bra i den egenskapen och därför kan ingen människa som är elak må riktigt bra.

coola stadiet.

Såsom man trånade efter ljudet av nyckelknippor och plåtskåp som öppnades, blyertsklotter, smink och allt annat som hörde högstadie- och gymnasietiden till. Att bära böcker under armen samtidigt som man tuggade tuggummi var det coolaste som fanns.

I slutet av gymnasietiden hade man dock tröttnat på det coola sedan länge och när man satt där på golvet i korridoren och småpratade med andra insåg man inte att man var i sitt coolaste stadium i livet.

Jag lyckades dock aldrig bli lika cool som jag hade föreställt mig under mellanstadietiden. Ja, men, en liten mirandanalle som nyckelring och utnämnd till den mysigaste personen i årskurs nio kan väl ändå inte anses som coolt?! Det var faktiskt en aning pinsamt när min klasskompis Ebba berättade inför hela årskursen:

"Ja, jag har skåpet under Becka och varje gång Becka öppnar sitt skåp kommer det ut en ljuvlig rosdoft och sedan har hon fixat med bilder på skåpsväggarna och slagit in alla böcker i samma färg. Man vill bara krypa in där".

Där föll min coolhetsgrad ner till noll och där har den förblivit. Men det är väl bara att acceptera att vissa ser naturligt coola ut när de tuggar tuggummi och att andra ser ut som idisslande kossor.

bakom häcken.

Hört på andra sidan parkens välklippta häck där en damm finns:

"Waaaoow! Vatten, mamma!"

Två sekunders tystnad. Sedan hörs mammans skräckslagna rop en bit bortifrån:

"NEEEEEJ!"

Jag var ju på fel sida av häcken och såg därför inte utspelet men jag kan tänka mig att mamman sprang som i slowmotion över gräsmattan med munnen öppen i formandet av det utdragna ordet nej.

Men mamman hann inte. 

I nästa sekund hördes ett plums och därefter ett ordentligt plaskande.

känslan och smaken.

Känslan när man går ut på en promenad i den svenska högsommarvärmen och sätter på afrikamusik i hörlurarna, känslan när man går på en promenad i höstrusket och sätter på afrikamusik i hörlurarna, känslan när man går på en promenad i snöstormen och sätter på afrikamusik i hörlurarna är 

obeskrivlig. 

Att sedan komma hem efter någon av dessa promenader och dricka en kopp te med smaken av varm choklad och grädde är också obeskrivlig.

Du får helt enkelt se till att uppleva det själv.

den falska allsången.

Hur många gånger vill man inte vända bort huvudet och forma håret till små öronproppar när man tittar på Allsång på Skansen? Jo, vansinnigt många gånger. Programmet blir närmast olidligt att se på grund av flera orsaker och den främsta orsaken måste vara att 97% av de vanliga människorna som blir tilldelade mikrofonen sjunger fruktansvärt falskt.

Det är nästan att man blir lite orolig när man ser programmet för var finns de välsjungande svenskarna? Har vi ens några sådana? Hur liten procent av vår befolkning KAN träffa rätt toner egentligen? Varför samlas alla de falsksjungande i direktsänd tv?

Frågorna är många och tanken tänk om kommer.

Tänk om alla svenskar, alla människor på jordklotet kunde sjunga rent och vackert. Vad ljuvligt det hade varit för öronen.

Tänk också om mitt hår kunde bestämma sig för att vara krulligt eller rakt. Jag förstår inte. Efter att självfallet gömt sig under lång lång tid kom det plötsligt tillbaka häromdagen, och det med råge.

i lagerlokalen.

Drygt en månad ska min garderob lufta sig efter fuktnissens framfart. Efter bara en vecka har jag dock redan tröttnat på att behöva ha garderobens kläder och lådor intryckt i köket så det blev att hämta upp de tre hyllorna från förrådet och ställa i vardags/sovrummet.

Det ser lite ut som om jag bor i en lagerlokal men det är faktiskt rätt mysigt. Ännu mysigare hade det blivit om man skaffade sig ett par finare förvaringslådor och en snygg industrilampa att ställa på ett av hyllplanen men det är en värdslig sak. Det får kanske införskaffas i mitt nästa liv.

brevbäraren.

"Varubrev delas normalt ut av brevbärare i postlåda".

Det är inte konstigt att jag med glädje ser fram emot att posten från cdon.com ska anlända.

midsommarsverige.

Att få smak av de svenska rikemännens vardag i form av tillagad hummer och alkoholfritt vitt vin till Sveriges bästa utsikt samt elegant strosande på Sveriges finaste gatuadresser kan vara farligt. Därifrån är nämligen inte steget särskilt långt till att man själv kommer äga sjuttioelva färgglada golfpikéer, ha bakåtslickat hår och forma det karaktäristiska fin-i-et med tungan.

Visst, det kanske inte är livsfarligt men tacksamt jämnade iallafall besöket av de töntsöta lemurerna ut min rikemansvistelse och gjorde mig mänsklig. För det är väl inte riktigt rikemännen? De skulle väl inte få för sig att titta på djurparkslemurer bland mängder av svettiga turister under självaste midsommarafton? Oh nej, de skulle väl snarare äta lemurer på en svindyr restaurang eller jaga lemurer på en exklusiv jakt i Madagaskar. 

Midsommar i Sverige - dagen då svenskar över hela jorden dansar till små grodorna
och tänker: "Njo, vars. Sverige är ett rätt bra land trots allt".

fuktbygget.

Hur stor är chansen? Ja, att man för en gångs skull faktiskt torkat alla golvlister, våtmoppat golvet, riktigt storstädat lägenheten och någon timme senare trapmar en nisse in genom dörren för att titta på fukten som jag hittat på ena väggen?

Hur stor är chansen? Ja, att man får en fuktskada i två av två lägenheter man har bott i?

Nej, det är ju ganska ovanligt riktig otur faktiskt, svarade fuktexperten som senare drog med sig sin vän Herr Snickare in i min lägenhet och borrade upp ett och annat hål för att hitta det trasiga AVLOPPsröret. Senare kom även fastighetsskötaren och elektrikern nyfiket på besök när de hade vägarna förbi. 

Frågan kvarstår:

Varför är byggarbetare aldrig rumsrena och varför klampar de alltid in med skorna på som om de vore i Holland?! (I Holland har man skorna på inomhus).

wrappning.

Det finns en app som heter Wrapp och som innebär att man kan skicka presentkort på ett mindre belopp pengar gratis till vänner och bekanta. Jag fick till exempel 50:- på Indiska, 50:- på Clas Ohlsson och 50:- på Cdon.com, vilket inneburit att jag kunnat köpa en fantastisk fin sjal, två stearinljus och en av mina eftersuktade afrikaböcker Mörkrets hjärta utan att spendera en krona.

Till min glädje såg jag också att reasjalen är perfekt enligt min färgpalett.
"Denna färg är din ögonbas. Framhäver dina ögon. Kontaktskapande. Ger ett lugnt och behagligt intryck".

(Det var fina fru Deleskog som gav presentkortet till sjalen. Det var också hon, tillsammans med en annan tjej och en lärare, som jag läste tyska med på gymnasiet. Intressanta lektioner bör sägas. Kolla in hennes blogg genom att trycka här).

i och på bokhyllan.

När man ser på min bokönskelista är det ganska uppenbart vilket mitt intresse är. Boken med jordens längsta titel (Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer), uppe till vänster handlar om folkmordet i Rwanda 1994 och är den bok som jag främst vill ha nu.

Kanske, kanske var det bilder på barn från Rwanda som jag som sjuåring satte upp på min bokhylla utan att veta varför just de barnen fanns på artikeln som jag klippte ut ur tidningen. Kanske såg jag, kanske hörde jag något om folkmordet omedvetet. Det är inte omöjligt, och det gör lite ont att tänka på det. 

Om jag skulle få en enda önskan uppfylld skulle det vara att en jämnårig rwandaflykting ringde på min dörr och kom in för att berätta hur det var när han/hon var sju år.

Har du aldrig sett eller var det längesedan du såg filmen Hotell Rwanda? Isåfall är det dags att du ser den via youtube (här) eller hyr alternativt köper filmen någonstans. Om du inte orkar se filmen bör du se denna fyraminutersförklaring med bilder av vad som verkligen hände i Rwanda 94. Varning! Starka bilder!: här.

du ljuva regn.

Mulna dagar då man vaknar till ösregn, tänder stearinljus och ställer fönstret lite på glänt när man äter frukost bara för att riktigt höra sommarregnet är mina absoluta favoritdagar. När man samtidigt ser det stora lummiga trädet utanför fönstret förflyttas tankarna till en regnskog djupt inne i det mörkaste Afrika.

Dessutom får alla färger en mjukare, lugnare ton och luften blir alldeles frisk och klar. 

En sådan dag var det häromsistens och när hela svenska folket stannade inomhus för att, citat; "det är dåligt väder" gick jag på långpromenad och plockade tre rosa lupiner bland äckliga iglar. Iglarna förstör visserligen romantiseringsbilden av mulna dagar men ändå, allt det andra överväger kopiöst.

Bilden med två fötter lägger jag till bara för att försäkra er om att jag inte är enbent.

blomsterplockandet.

Hur mycket gratisdekoration finns det inte ute i naturen egentligen? Om jag hade en motorsåg skulle jag ha sågat av en stor stubbe och använt till soffbord eller sågat ner några träd för att göra en sänggavel eller klädhängare.

Nu har jag inte någon motorsåg men det var nästan att jag behövde det idag när jag plockade blommor. Ja, du vet hur det ser ut när blommorna inte går att knipsa av lika lätt som du föreställt dig och du då tar i för kung och fosterland, tänkandes: "Nej, nu raaackarns ska ni upp!". Du tar tag i en bunt likadana blommor, drar och drar och drar, får rynkor runt ögonen för att du tar i så hårt, faller nästan omkull för att du lutar dig så mycket bakåt och när du plötsligt står där med en bunt meterlånga stjälkar och rötter nertill tänker du: "Wups" och tittar dig lite diskret omkring för att försäkra dig om att det inte finns någon sur tant i närheten. 

Sedan låtsas du som ingenting någon sekund och efter det kommer du till punkten när du inser att du inte kan gå hem med en bukett vilda blommor där stjälkarna med dess rötter släpar i marken likt en snuttefilt. Då tittar du dig omkring igen och när ingen människa är i närheten tar du blomsterkvasten och ställer foten med all din kraft på stjälkarna för att sedan återigen dra för kung och fosterland.

Det slutar med att några av stjälkarna visserligen går av men just när de går av råkar du smälla till en intet ont anande cyklist som precis passerar bakom dig. Du blir förskräckt och utbrister: "Oj! Hur gick det?" varpå cyklisten svarar chockad: "Ehm, jaa, jag var väl inte helt beredd på att bli nockad av en blombukett men det är okej". Sedan får du vika upp de resterande stjälkarna i buketten ändå, försöka dölja rötterna och hålla ett öga på tanterna (som ser allt) på vägen hem.

Ja, du vet.