kontrast.

Kanelbulle med nybryggt kaffe smakar sällan så pass bra som det gjorde idag. Kanske var det för att jag bara fokuserade på hur väldans torr den där kanelbullen var och på hur gott dagens sjuttioelfte kopp kaffe smakade. 

Precis innan fikat hade jag fått torka några tårar efter vetskapen om att en väns farmor dött. Jag insåg då att när jag gråter så snorar jag mer än jag gråter och det förstör hela den vackra, men dock melankoliska, bilden av en gråtande person.

Det bör också nämnas att samtidigt som jag grät hade jag sms-kontakt med en annan vän som i dagarna väntar sitt andra barn. Är inte det en väldigt märklig kontrast?