den falska allsången.

Hur många gånger vill man inte vända bort huvudet och forma håret till små öronproppar när man tittar på Allsång på Skansen? Jo, vansinnigt många gånger. Programmet blir närmast olidligt att se på grund av flera orsaker och den främsta orsaken måste vara att 97% av de vanliga människorna som blir tilldelade mikrofonen sjunger fruktansvärt falskt.

Det är nästan att man blir lite orolig när man ser programmet för var finns de välsjungande svenskarna? Har vi ens några sådana? Hur liten procent av vår befolkning KAN träffa rätt toner egentligen? Varför samlas alla de falsksjungande i direktsänd tv?

Frågorna är många och tanken tänk om kommer.

Tänk om alla svenskar, alla människor på jordklotet kunde sjunga rent och vackert. Vad ljuvligt det hade varit för öronen.

Tänk också om mitt hår kunde bestämma sig för att vara krulligt eller rakt. Jag förstår inte. Efter att självfallet gömt sig under lång lång tid kom det plötsligt tillbaka häromdagen, och det med råge.

i lagerlokalen.

Drygt en månad ska min garderob lufta sig efter fuktnissens framfart. Efter bara en vecka har jag dock redan tröttnat på att behöva ha garderobens kläder och lådor intryckt i köket så det blev att hämta upp de tre hyllorna från förrådet och ställa i vardags/sovrummet.

Det ser lite ut som om jag bor i en lagerlokal men det är faktiskt rätt mysigt. Ännu mysigare hade det blivit om man skaffade sig ett par finare förvaringslådor och en snygg industrilampa att ställa på ett av hyllplanen men det är en värdslig sak. Det får kanske införskaffas i mitt nästa liv.

brevbäraren.

"Varubrev delas normalt ut av brevbärare i postlåda".

Det är inte konstigt att jag med glädje ser fram emot att posten från cdon.com ska anlända.

midsommarsverige.

Att få smak av de svenska rikemännens vardag i form av tillagad hummer och alkoholfritt vitt vin till Sveriges bästa utsikt samt elegant strosande på Sveriges finaste gatuadresser kan vara farligt. Därifrån är nämligen inte steget särskilt långt till att man själv kommer äga sjuttioelva färgglada golfpikéer, ha bakåtslickat hår och forma det karaktäristiska fin-i-et med tungan.

Visst, det kanske inte är livsfarligt men tacksamt jämnade iallafall besöket av de töntsöta lemurerna ut min rikemansvistelse och gjorde mig mänsklig. För det är väl inte riktigt rikemännen? De skulle väl inte få för sig att titta på djurparkslemurer bland mängder av svettiga turister under självaste midsommarafton? Oh nej, de skulle väl snarare äta lemurer på en svindyr restaurang eller jaga lemurer på en exklusiv jakt i Madagaskar. 

Midsommar i Sverige - dagen då svenskar över hela jorden dansar till små grodorna
och tänker: "Njo, vars. Sverige är ett rätt bra land trots allt".

fuktbygget.

Hur stor är chansen? Ja, att man för en gångs skull faktiskt torkat alla golvlister, våtmoppat golvet, riktigt storstädat lägenheten och någon timme senare trapmar en nisse in genom dörren för att titta på fukten som jag hittat på ena väggen?

Hur stor är chansen? Ja, att man får en fuktskada i två av två lägenheter man har bott i?

Nej, det är ju ganska ovanligt riktig otur faktiskt, svarade fuktexperten som senare drog med sig sin vän Herr Snickare in i min lägenhet och borrade upp ett och annat hål för att hitta det trasiga AVLOPPsröret. Senare kom även fastighetsskötaren och elektrikern nyfiket på besök när de hade vägarna förbi. 

Frågan kvarstår:

Varför är byggarbetare aldrig rumsrena och varför klampar de alltid in med skorna på som om de vore i Holland?! (I Holland har man skorna på inomhus).

wrappning.

Det finns en app som heter Wrapp och som innebär att man kan skicka presentkort på ett mindre belopp pengar gratis till vänner och bekanta. Jag fick till exempel 50:- på Indiska, 50:- på Clas Ohlsson och 50:- på Cdon.com, vilket inneburit att jag kunnat köpa en fantastisk fin sjal, två stearinljus och en av mina eftersuktade afrikaböcker Mörkrets hjärta utan att spendera en krona.

Till min glädje såg jag också att reasjalen är perfekt enligt min färgpalett.
"Denna färg är din ögonbas. Framhäver dina ögon. Kontaktskapande. Ger ett lugnt och behagligt intryck".

(Det var fina fru Deleskog som gav presentkortet till sjalen. Det var också hon, tillsammans med en annan tjej och en lärare, som jag läste tyska med på gymnasiet. Intressanta lektioner bör sägas. Kolla in hennes blogg genom att trycka här).

i och på bokhyllan.

När man ser på min bokönskelista är det ganska uppenbart vilket mitt intresse är. Boken med jordens längsta titel (Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer), uppe till vänster handlar om folkmordet i Rwanda 1994 och är den bok som jag främst vill ha nu.

Kanske, kanske var det bilder på barn från Rwanda som jag som sjuåring satte upp på min bokhylla utan att veta varför just de barnen fanns på artikeln som jag klippte ut ur tidningen. Kanske såg jag, kanske hörde jag något om folkmordet omedvetet. Det är inte omöjligt, och det gör lite ont att tänka på det. 

Om jag skulle få en enda önskan uppfylld skulle det vara att en jämnårig rwandaflykting ringde på min dörr och kom in för att berätta hur det var när han/hon var sju år.

Har du aldrig sett eller var det längesedan du såg filmen Hotell Rwanda? Isåfall är det dags att du ser den via youtube (här) eller hyr alternativt köper filmen någonstans. Om du inte orkar se filmen bör du se denna fyraminutersförklaring med bilder av vad som verkligen hände i Rwanda 94. Varning! Starka bilder!: här.

du ljuva regn.

Mulna dagar då man vaknar till ösregn, tänder stearinljus och ställer fönstret lite på glänt när man äter frukost bara för att riktigt höra sommarregnet är mina absoluta favoritdagar. När man samtidigt ser det stora lummiga trädet utanför fönstret förflyttas tankarna till en regnskog djupt inne i det mörkaste Afrika.

Dessutom får alla färger en mjukare, lugnare ton och luften blir alldeles frisk och klar. 

En sådan dag var det häromsistens och när hela svenska folket stannade inomhus för att, citat; "det är dåligt väder" gick jag på långpromenad och plockade tre rosa lupiner bland äckliga iglar. Iglarna förstör visserligen romantiseringsbilden av mulna dagar men ändå, allt det andra överväger kopiöst.

Bilden med två fötter lägger jag till bara för att försäkra er om att jag inte är enbent.

blomsterplockandet.

Hur mycket gratisdekoration finns det inte ute i naturen egentligen? Om jag hade en motorsåg skulle jag ha sågat av en stor stubbe och använt till soffbord eller sågat ner några träd för att göra en sänggavel eller klädhängare.

Nu har jag inte någon motorsåg men det var nästan att jag behövde det idag när jag plockade blommor. Ja, du vet hur det ser ut när blommorna inte går att knipsa av lika lätt som du föreställt dig och du då tar i för kung och fosterland, tänkandes: "Nej, nu raaackarns ska ni upp!". Du tar tag i en bunt likadana blommor, drar och drar och drar, får rynkor runt ögonen för att du tar i så hårt, faller nästan omkull för att du lutar dig så mycket bakåt och när du plötsligt står där med en bunt meterlånga stjälkar och rötter nertill tänker du: "Wups" och tittar dig lite diskret omkring för att försäkra dig om att det inte finns någon sur tant i närheten. 

Sedan låtsas du som ingenting någon sekund och efter det kommer du till punkten när du inser att du inte kan gå hem med en bukett vilda blommor där stjälkarna med dess rötter släpar i marken likt en snuttefilt. Då tittar du dig omkring igen och när ingen människa är i närheten tar du blomsterkvasten och ställer foten med all din kraft på stjälkarna för att sedan återigen dra för kung och fosterland.

Det slutar med att några av stjälkarna visserligen går av men just när de går av råkar du smälla till en intet ont anande cyklist som precis passerar bakom dig. Du blir förskräckt och utbrister: "Oj! Hur gick det?" varpå cyklisten svarar chockad: "Ehm, jaa, jag var väl inte helt beredd på att bli nockad av en blombukett men det är okej". Sedan får du vika upp de resterande stjälkarna i buketten ändå, försöka dölja rötterna och hålla ett öga på tanterna (som ser allt) på vägen hem.

Ja, du vet.

godisbjörnen.

Lillasyster höll på att dö när jag prickade hennes öppna mun/svalj med en liten gelébjörn från två-tre meters avstånd för en del år sedan*. Eller, hon höll nog inte på att dö utan hamnade bara i chocktillstånd liksom jag själv men just i den stunden blev jag helt paralyserad och trodde verkligen att hon skulle kvävas till döds av den eländiga godisen, vilket hade varit ganska förargligt.

I år fick lillasyster en megagelégodisbjörn av mig i födelsedagspresent. En av mina fyndigaste presenter någonsin.

*Här råder det visserligen delade meningar då lillasyster påstår att det var hon som kastade godisen i min mun. 

den där brickan.

Förra veckan när jag sov hos en väns familj på grund av ett bröllop skedde det något som jag inte varit med om på säkert sju-åtta år.

På morgonen hördes plötsligt ljuva stämmor utanför sovrumsdörren och in kom snart min pyjamasklädde vän och hennes syster sjungandes på en födelsedagssång.

 Chockad såg jag också att de bar en gigantisk(!) bricka (jag har nog aldrig sett en sådan stor bricka) varpå det var uppdukat med en kopp te, bakelse, tänt ljus och nyplockade blommor i en vas. Eh? Jag fyllde år för en månad sedan men visst, de ville visst fira mig i efterskott och det tackade jag förstås inte nej till.

Brickan inspirerade mig och nuförtiden gör jag en frukost- eller tebricka till mig själv när det passar sig.

gråtande fotbollsmatch.

 Lite First Aid Kit i högtalarna och regn som slår mot fönstret när man ska äta frukost på morgonen är inte helt fel. 

Cirka en timme innan fotbollsmatchen igår fick jag reda på att det var en match. Först när lillasyster skickade sms där hon skrev att hon och ett helt gäng skulle sitta framför en storbildskärm och titta förstod jag att det tydligen var någon form av viktig match men om det gällde fotboll, ishockey, curling, balett eller handboll hade jag ingen koll på. Jag slötittade gäspande ändå men blev lika irriterad denna gång som alla andra gånger, nämligen att se stora starka karlar gråta över en boll. Inte kan männen gråta till en rörande film eller när någon i personalrummet berättar en gripande livshändelse men när det handlar om fotboll - ja, DÅ kan de minsann sätta på tårkanalerna. Oförståeligt.

De männen påstår ofta att vi tjejer är patetiska som gråter hela tiden men vi gråter åtminstone över saker som är befogade att gråta över. Eller, kanske inte alltid då. När vi gråter över en skara fåglar som flyger i perfekt formation uppe i luften är det kanske också en aning patetiskt... fast ändå inte lika patetiskt som att gråta över en fotbollsmatch! Nej, det sistnämnda slår allt.

spaljén.

Fick en idé när jag var på ÖoB för att köpa billiga ting. Deras spaljé för 99:- skulle kunna användas till mycket. 

Tänk att köpa billiga ikeakrokar eller snygga galgar, fästa de på spaljén och sedan därpå hänga upp köksreskap, kläder, smycken eller tänk dig att sätta upp två-tre stycken spaljeér liggandes i olika höjder med stark tråd ovanför sängen/vardagsrumsbordet och sedan fästa vackra ljuslyktor i mängder som får hänga ner från spaljén och skapa en orientalisk myskänsla. Annars skulle man också kunna tänka sig att använda spaljén som elementskydd, anslagstavla, bordsskiva, rumsavdelare osv. Bara fantasin sätter gränser.

Det är en ytterst fiffig pryl som skulle kunna minskas ännu mer i kostnad om man tillverkade den själv av några pinnar från skogen och hampasnöre.

engelskabandet.

Hittade ett gammalt kasettband där jag och syster i tonåren försöker prata engelska med varandra. Vid ett tillfälle ska min syster fråga mig var vita huset ligger och hon försöker verkligen få till meningen perfekt: 

"Where... Where are... ehh... Where are the white house... the... hm..." 

Sedan kommer hon på det: "Where the white house live?!".

Jag garvade nästan ihjäl mig! Inte på bandet förstås för på den tiden hade jag väl samma engelskakunskaper som min yngre syster men nu, tio år senare, har jag garvat så pass att jag nästan gråtit. "Where the white house live?" - har man inte engelska som modersmål så har man inte det. 

Jag hade ingen tillräckligt stark tejp att fästa kompostpåsarna med i badrummet och därför fick förvaringen hamna ute i hallen (med fyra nålar) istället, vilket kanske var lika bra eftersom bland annat paraflaxet  fick en praktisk plats att befinna sig på.

instagram och twitter.

Nej, instagram var inte min grej. Hela uppståndelsen kring det vilar ju på citatet "En bild säger mer än tusen ord" vilket jag har insett att jag inte håller med om. När en person lägger upp en bild på en utsikt och tillägger kommentaren: "Vacker vy i Köping" skapar det irritation och tomhet eftersom det saknas information. Jag vill ju veta mer! 

Likaså är det med twitter. Det är inte heller min grej eftersom 140 tecken lämnar så mycket funderingar och frågetecken efter sig. I en blogg finns däremot plats för bilder, text, detaljer och förklaringar som man kan välja att läsa eller inte, och därför är fortfarande blogg den optimala blandningen av alla sociala medier som finns. 

fantastiska citat.

Två värdefulla citat ur boken Kung Leopolds vålnad:

"Alla imponerades av Casements sätt att tala [...] en person förklarade 'Casement talar inte, han spinner'." 

Hur mysigt låter inte det? Väldigt mysigt.

"Han led också av narkolepsi [...] Och det är dessa plötsliga uppvaknanden som ställt till en sådan skada på möblemanget i domaren Grahams domstol. Så när en man på så där etthundrafemtio kilo [...] vaknar med ett ryck har den kraftigaste stol en tendens att knarra. Efter ytterligare några gånger hörs ett olycksbådande knak och därefter ett brak och en krasch. 'Där rök en till', muttrar förvaltaren McGenity."

Jag bara älskar det stycket. Dels för att jag kan se den store narkolepsimannen braka igenom stolen, dels för att McGenitys sorgsna kommentar är oslagbar.

(Ursäkt för dålig bildkvalisort).

Något annat som bör citeras är misstaget jag gjorde igår när lillasyster skickade smset "Kan jag ha samma klänning på bröllopen?" och jag svarade "Ja, absolut. Byt accenter bara så känns klänningen som ny". Lillasyster svarade tvekande: "Okej??" varpå jag insåg mitt misstag och skrev tillbaka "Nej! Haha. Jag menar accessoarer såklart". Det hade varit trevligt om syster lytt mitt första råd och på bröllopen börjat växla mellan amerikansk, brittisk, skånsk och norsk accent i sina meningar.

dagen år 2006.

Idag är det sex år sedan jag sprang ut med denna mössa på huvudet (mirandanallen satt inte på mössan men det är klart, det skulle absolut kunnat vara ett överkreativt becka-påfund. Verkligen, och det är ju lite läskigt). När man läser hälsningarna i mössan kommer minnen från den svunna gymnasietiden tillbaka.

 Första skoldagen hade jag på mig jeans som var istoppade i strumporna längst ner och en mörkgrön tshirt med knallgul anka på bröstet. Klassen satt i en ring och skulle presentera sig när dörren plötsligt slogs upp och jag bländades av ett vitt sken. Det var hon. Hon som kom att bli min närmaste vän, hon som jag skrev projektarbetet med, hon som jag åkte med till Afrika, hon vars brudbukett jag fångade, hon. Oj, vad jag blev glad att det var alltför få som hade anmält sig till sam-språk.

livfulla badrummet.

Jag hittade en bra plats för mina omgjorda kompostpåsar. 

En gosig, snygg badrumsmatta till detta skulle göra susen och tänk om man kunde ta bort badrumsskåpet och smälla upp en fin spegel med vacker ram istället. Det hade förändrat hela känslan. Just nu ser det lika tråkigt och stelt ut som alla andra badrum gör.

Men de fina tröjorna som får hänga i badrummet istället för att ta plats i garderoben och kompostpåsarna som får hänga på väggen livar upp stämningen lite iallafall, och det är inte bara de som piffar till känslan.

Nej, nu och då när jag sitter där på dasset och studerar afrikakartan som är uppsatt på väggen intill kan jag plötsligt se att det rör sig i ögonvrån och när jag vänder huvudet brukar det vara en liten spindel som kommit på besök från den gamla ventilationsluckan. Det blir alltid samma reaktion, en blandning av glädje och förskräckelse. 

Glädje för att jag tänker: 

"JAA! Riktig afrikakänsla!"

Förskräckelse för att jag tänker:

"EN SPINDEL! Döda, döda, döda!"

Sedan jagar jag det lilla krypet febrilt medan jag fantiserar att jag är i det djupaste Afrika med safarihatt på huvudet, mörkgröna shorts på benen och en tunn beige skjorta på överdelen. Det är en lika underbar och lika vrickad upplevelse varje gång.

kompostinredning.

Ibland kommer det upp ideér i mitt huvud som jag blir lite extra glad över. Detta är en sådan idé.

Efter att flera gånger ha tittat på H&M homes förvaringsboxar, varit nära att trycka på köpknappen men stoppat mig i sista sekund utbrast jag plötsligt Heureka! när jag kom på att kompostpåsarna är perfekta.

Vänder man kompostpåsen försiktigt ut och in, sätter på en eventuell snygg stämpel eller två i ena hörnet får man det som man är ute efter och dessutom blir det helt gratis OCH gräsligt miljövänligt. Önskar bara jag hade någonstans att placera dem.

rekvisitnörd.

I ett samtal nyligen med min likasinnade kusin om julkalandern Pelle Svanslös kommenterade jag: "Åh, vad jag älskade rekvisitan i det programmet!" varpå min kusin sade "Ja, jag med!". Det visade sig att vi båda, som små tio-elvaåringar, hade suttit och studerat rekvisitan när vi såg programmet. Lite udda kan tyckas men när man ser till att både kusinen och jag är pyssel- och dekorationsnördar idag blir det förståeligt.

Medan modenördar tittar på kostym- och scenkläder lyssnar musiknördarna på musiken och vi dekorationsnördar tittar på scenuppbyggnad och all rekvisita. Jag brukar få rysningar i kroppen när scenen på en teater är välgenomtänkt och det har faktiskt hänt att jag vid sådana tillfällen sagt ett tyst 'wow!' för mig själv och sedan tyvärr inte kunnat dela den känslan med andra i pausen eftersom de andra inte varit rekvisitnördar.

Men är du också rekvisitnörd får du gärna ta med mig på teater så kan vi prata i munnen på varandra i pausen.

I brist på passande dekoration får man taga vad man haver.

i pärmen.

"Min första kärlek var ****. Jag sa hans namn dagligen vid ett års ålder. Jag tyckte så mycket om hans glada och mörka ansikte".

Mamma gav mig nyligen min första pärm som legat i förrådet många år och i pärmen hittas flera intressanta noteringar. Enligt noteringen ovan har alltså min förkärlek till mörkhyade människor inte kommit med åren utan det är något som jag har fötts med. På ett av fotografierna ligger dessutom min favoritdocka i vagnen, den docka som hade mörkt krulligt hår och mörkhyad kropp. Det är både fascinerande och märkligt.

I pärmen står det även:

"Becka var väldigt mysig. Hon vinkade, la huvudet på sne och charma."

Inte vinkar jag, lägger huvudet på sned och charmar idag men att jag har något odefinierbart mys över mig påpekar folk ständigt. Det är intressant att en människas personlighet och intressen kan vara synliga redan i väldigt tidig ålder. Leta upp din pärm du med.

nissens fraskuddar.

Varför är det palmer, en sandstrand med eskimåer och en båt med en överglad groda, gräshoppa och en halvt flygande robot på plåtburken där det funnits 4,5 kilo fraskuddar från Nissens för 10,50 kronor kilot?

Varför är dagens plast- och pappersförpackningar inte lika underhållande?

allt är 50-tal.

Nåväl, kanske det trillar in ett eller några blogginlägg nu och då trots allt. Jag har svårt att släppa bloggen helt men räkna med att det ibland nog kan dröja dagar eller veckor innan inlägg kommer. 

____________

Alla möbler och all inredning som jag inte riktigt kan årsbestämma påstår jag kommer från 50-talet. Det är märkligt att åren 1920-1960 är ett och samma decennium, dvs. 50-tal, i min inredningsvärld men säkert är det på grund av att 50-talet befinner sig ungefär mittemellan 20- och 60talet och om jag säger att en möbel är från 50-talet blir det max 20-30 års fel istället för kanske 50 år.

Det låter nog rörigt men ta min soffa till exempel. Den vet jag är äldre än 1970-talet men yngre än 1910-talet. Så, den är alltså tillverkad någonstans mellan åren 1920 och 1960. Fast just där har jag ingen koll. Är min soffa från 20, 30, 40, 50- eller 60talet? 

 Från vilket årtal kommer sedan mina små planscher som jag samlade på som ung tonåring (och som jag satt upp med häftmassa på baksidan av en tavla)? I mitt huvud känns det som om soffan och planscherna är goda vänner med varandra, att de har setts förut i ett tidigare decennium men vilket decennium isåfall?

paus.

För den som undrar: ja, ett litet blogguppehåll bara.

haren.

Har'e
hänt något?




Alltid lika roligt.

finljusen.

Två likadana ljus från H&M home som funnits på önskelistan länge hamnade för ett tag sedan i min plåtsamling. Fastän ljusen kostar 59.90:- styck har jag inte betalat en krona för dem.

 Varför? Jag hade redan två passande ljuslyktor hemma som med hjälp av lite paint, bläck och papper blev till mina favoritljus.

 Kanske blev kostnaden trots allt en krona per ljus om man ser till papper och bläck men det är ju detsamma som gratis i dagens samhälle. Tog cirka en kvart att göra sammanlagt.

 Kanske kan vara tips till någon pysselsugen människa därute.

färgtesen.

Äntligen har jag fått stöd för den tes som jag alltid har haft men som jag alltid har hållit tyst om eftersom inte en människa skulle hålla med mig, nämligen tesen att det inte finns några färger som skär sig. Jag har aldrig någonsin tyckt att rosa och rött har skurit sig utan däremot känt mig lockad av färgkombinationen och tyckt att den varit spännande och läcker,

och nu äntligen har jag något som stödjer det. I boken Komplett färg som kom i födelsedagspresent står det nämligen: 
Titta på naturen. Där har du mängder av färgkombinationer som egentligen "skär sig" men som du inte ens reagerar på. 

Ahh, den boken var en klok bok och lär sannerligen läsas igen.

säng och ljus.

Sängbäddningar och ljussättning är nog sådant som många struntar i i sina hem, vilket är förfärligt synd eftersom det är just det som ger hemmet karaktär och myskänsla (vissa tycker inte om det ordet men det gör jag).

I och med att mitt nya påslakan kommit har jag ordnat mig ett litet trevligt nattduksbord med lampa vid sidan av sängen. Nattduksbord har jag inte haft sedan jag var cirka 11-12 år och därför är detta speciellt.

Människor bäddar ofta sina sängar väldigt tråkigt och ofluffigt. Man slänger på ett osägande överkast, även om man har jättefina påslakan som man egentligen vill visa, och lägger tre för små kuddar i en liten klump på mitten av sängen. Sängen ska ju vara inbjudande att slänga sig i för att sova - inte tvärtom.

Det där med ljussättning tjatar de om i varenda inredningsprogram och i varenda inredningstidning, vilket inte är konstigt eftersom det har stor betydelse för rummets känsla. Nattduksbord också. Måste man verkligen alltid ha ett klassiskt nattduksbord med låda eller öppna hyllor där allt fult ligger åtkomligt?

Jag låter som en expert här, vilket jag förstås inte är. Men kanske detta kan inspirera någon som inte brukar gå i inredningsaffärer, titta på inredningsprogram eller inte har läst sjuttioelvatusen inredningstidningar i sina dagar.

reklamen.

Min lillasyster fyller år idag och det firar jag här på bloggen med att låta dig ta del av min norska favoritreklam genom alla tider (har kanske visat den förr men den är värd att visas igen). Hoppas att du är lite småtrött för då kommer du älska det desto mer.

Såhär ska reklamer vara! Även fast jag inte tyckte om Stabburs makrill när jag bodde i Norge köpte jag det ändå bara för att stötta de som hade gjort denna sevärda reklam. Visst är den fantastisk? Det är läskigt nog inte heller helt otänkbart att mamma och hennes man skulle kunna beté sig på exakt samma sätt gentemot sina barnbarn.

från det till det.

Från det här:

till det här:

gör att man börjar tänka lite såhär:

Äntligen har jag hittat en påslakan som kan ersätta mitt gamla men det lär dröja ännu ett tag innan det landar i posten för det är något vajsing med betalningen. Lite irriterande för nu MÅSTE jag ha ett nytt påslakaset.

bokstycken.

Att läsa om Stanley och Livingstone ger mig nästan gåshud ibland. Jag hoppas att den lille killen jag mötte i Kenya utbildar sig till läkare för då ska jag minsann återvända, besöka sjukhuset i Mombasa, räcka fram handen och säga konfundersamt: "Doctor Livingstone, I presume?", för Livingstone är den lille pojkens faktiska namn.

Afrikaboken Kung Leopolds vålnad är hemsk men också väldigt rolig emellanåt. Exempel:

Förklaring av Stanleys egendesignade tropikhatt, den så kallade Stanleymössan. "Den hade en hög kulle omgiven av lufthål, skärm över ögonen och ett tygstycke baktill som skulle hålla solen borta från öronen och nacken". 

"Basokofolkets föreställning om Stanley som enögd skulle kunna vara ett minne av hur han tittat på de i ett gevärssikte. Människor utmed floden trodde ofta att européer bar hovar och att skor som de aldrig tidigare sett var en del av de vitas anatomi".

"I början uppfattade afrikanerna tydligen inte de vita sjömännen som människor utan som vumbi - förfäders andar - eftersom kongoleserna trodde att en människas hy blev kritvit då hon hamnade i de dödas värld". 

hudfärgerna.

Jag såg verkligen ut som en tomat, alternativt en väldigt generad tonåring, i ansiktet förra veckan. Solen hade stekt mig som om jag vore sebiriskt kebabfläsk i ugn. Men nu har ansiktet fått tillbaka sin nordiska klarvita färg igen och jag funderar på om det ändå inte är bättre att vara vit framför att vara röd eller grisrosa. 

 Varje vår och sommar är det samma sak då vi som närmast saknar pigment tittar extra avundsjukt på afrikanerna och undrar varför livet ska vara så orättvist. Visst kan en del tycka att det är fåfängt att sola sig. En del tycker att man inte ska behöva sträva efter att få en medelhavsbrun idealfärg för att duga men varför tror du egentligen vi blekfisar ständigt försöker få en liten mörkare nyansskillnad i huden? 

Jo, för att vi är trötta på kommentaren: "Oj, du ser blek ut. Hur mår du?!". Har du tänkt på att aldrig någon skulle säga: "Oj, vad du ser brun ut. Hur mår du?!" till en afrikan?

Detta skulle jag kunna skriva en uppsats om men tänk vidare själv. Analysera, fundera. Hudfärgfenomenet är mycket intressant.

den gamla butiken.

Jag gick till min favoritbutik under den söndagslediga promenaden. Till den där butiken som ser ut som den i Barnen i Bullerbyn när flickorna ska köpa falukorv (se här från 0.39). I den butiken köper jag alltid mitt te i bruna små påsar och betalar med pengar över den gamla handelsdisken. 

När jag nu stod där och sträckte fram pengarna till expediten kände jag en blick på mig, och fyra decimeter längre ner bredvid mig tittade en liten flicka upp och frågade "Vad är det där?". Hon hade stått och tittat på allt godis i de olika strutarna och pratat med expediten en god stund men pekade nu på min bruna påse. 

"Det är te" sade jag.

"Varför ska du köpa det?" 

"För att jag dricker jättemycket te".

"Det gör min mamma med".

"Ahaa".

Expediten frågade om jag ville ha en liten påse och jag sade ett vänligt "Ja, tack", fick nästan för mig att niga men hann stoppa mig och gick sedan därifrån med en känsla av att jag färdats årtionden tillbaka i tiden. 

Väl hemma ordnade jag mig en stor kopp te och använde en av mina nya fina servetter samtidigt som jag riktigt önskade att världens utveckling hade upphört runt Astrid Lindgren-filmernas tid.

kläder, kläder.

Förtydligande till den som undrade: Min blogg är främst till för de i min närhet som jag sällan träffar och som faktiskt är intresserade av det jag skriver. Jag har valt att mest skriva om onödiga tankar och ting och inte alltför mycket om min vardag eftersom det ska finnas något att prata om när man verkligen ses.

Angående onödiga ting vill jag här visa att jag ytterligare i födelsedagspresent fick nästan en halv garderob av lillsyster,

 och pengar av mamma till mer nya kläder, vilket var mycket tacksamt.

Provhytte- eller outfitbilder är inte riktigt min grej och det känns en aning olustigt att lägga upp detta men jag vet att vissa av er som läser gärna vill se det. Jag tycker också själv att det är intressant att se vilken klädstil en annan person har, och för att visa det finns det väl inget bättre än en provhyttebild?

för lediga stunder.

Om man ska läsa böcker ska man läsa sådant som man är intresserad av. För min del är det främst inredning och afrika som gäller och det var ju bra då att jag fick både en inredningsbok och en afrikabok i födelsedagspresent.

Helt perfekta böcker för mig. Böcker som jag fastnar i och glömmer bort att jag läser eftersom de är så intressanta. Hur man kan fastna i fiktionerad skönlitteratur förstår jag fortfarande inte men att fastna i faktaspäckade böcker om hur färger används i inredning och vad som egentligen skedde vid ett av den moderna tidens största folkmord i det bortglömda Kongo är ingen svårighet.

skorna.

"These shoes are made for walking..."

Detta är de skor som jag har suktat efter länge, och som jag nu har i min ägo! Födelsedagspengarna kom i rätt tid eftersom skorna just nu var på rea och det fanns bara ett par kvar i min storlek. Ibland har man gudomlig tur.

Nu gäller det bara att lära sig att gå snyggt i dem, vilket inte är det lättaste till en början. Någon som vill ge en lektion? Från att vara 175 cm till att bli strax över 180 innebär att alla ni människor som finns i min närhet också måste börja gå i klackar för att jämna ut längdskillnadnen.

gårdagen.

Under det senaste året har en särskild förändring pågått i mitt liv. Jag har börjat använda ordet vän istället för kompis och alltså med tiden allt oftare sagt "min närmaste vän" istället för "min bästa kompis". Det är ett klart ålderstecken. 

Att jag gjorde smörgåstårta och biskvier till gårdagen är också ett ganska tydligt ålderstecken. 

Nu är man alltså 25, och vissheten om att ens hjärna biologiskt sett sägs vara färdigvuxen vid 25års ålder känns riktigt skönt. Jag blev överröst med paket, meddelanden, blommor och annat och jag måste säga att det var extra speciellt att få blombud för det har jag inte fått sedan pappa dog för tio år sedan. Men tack vare att min hjärna precis blivit vuxen växlade den snabbt om och sorgeblommor till vackra födelsedagsblommor.

Oh, jag fick lust att skriva en typisk det-här-fick-jag-i-present-lista men den noteringen i dagboken hoppar jag över denna gång.

vilken dag?

Utdrag från gårdagens sms-konversation med lillasyster:

"Nu. Sova. Och glöm inte vad det är för dag imorgon. Vad är det för dag i morgon?!"

"DIN FÖDELSEDAG!!!"

"Neeeeej! Det är ju sista dagen att lämna in skattedeklarationen såklart"

"Haha. Åå...såklart".

Som liten var jag väldigt irriterad på att halva min födelsedagsruta i kalendern alltid var fylld av förtryckt text som jag inte förstod innebörden av. "Sista dagen att lämna in skattedeklarationen". Det fanns aldrig tillräckligt med plats att skriva "Becka fyller år!" utan det blev alltid bara ett B och en pytteliten siffra bredvid. Jag ville ju ha en ren ruta såsom mina syskon och mina föräldrar hade. Men nej, aldrig fick jag det och aldrig kommer jag få det heller. Det ligger faktiskt ett visst mått av bitterhet över det.

Men något som jag alltid kommer få på min födelsedag är uppenbarligen fint väder. 

hon som kan filma.

Storögt slängde jag fram iphonen och skulle filma lite av de magnifika vårfyrverkerierna igår kväll. Som en nörd stod jag alltså med iphonen i luften men väl hemma var tydligen det enda i filmväg som jag lyckades få med, detta:

Klippet skulle kunna klippas in i någon krigsfilm vid brist på material.

Ibland känner man sig allt bra lyckad. (Ironi).

inför sköna maj.

Tacksamheten när den är som värst:

Jag tar tag i en yatzytärning, jag vrider av termoskorken, jag håller i pennan och blir rörd över att jag faktiskt har finmotorik nog till att göra det.

Bara för att ära finmotoriken stänger jag sedan väskans metallås en gång, öppnar det igen, stänger det, öppnar, stänger.. medan jag fashinerat tittar på hur fingrarna rör sig, känner en liten tår i ögat

och sedan utbrister inom mig: "Jag har fingrar!!!"

Det är ju nästan att det går för långt. 

Idag är det valborgsmässoafton och mammas signaturmelodi kommer sjungas Sverige runt. Du vet, jag är uppvuxen med att i slutet av april, särskilt valborgsmässoafton, höra mamma sjunga: "Sköna maj, välkommen" i de mest märkliga situationer. Helt plötsligt när mamma glatt inser att våren är på väg tar hon i ifrån tårna med hela kroppen och sjunger den första strofen i sången. Men sedan tar det ett abrupt slut för mamma kan inte fortsättningen.

Det är alltid lika irriterande och jag garanterar att hon ikväll kommer lysa upp som en sol när sången hörs från en kör någonstans och hur hon likt en midsommarfirande dalmas kommer slå medryckande med armen, böja benen och sjunga med i sin favoritstrof av alla strofer. Den här dagen är höjdpunkten och även avslutningen på hennes sköna-maj-episod. Sedan får man vänta till april nästa år så är det samma visa om igen.

lördagsfrukost.

Jag åt min lördagsfrukost ute i trädgården när jag lade märkte till fåglarnas gångstil. De ser faktiskt väldigt roliga ut när de går. Fåglarnas ben sitter ju inte helt på mitten av kroppen utan något längre bak och det ser ut som om de små djuren ska falla framlänges vilken sekund som helst. 

Frukosten i "min" trädgård hade blivit optimal om jag visste att jag hade förmiddagskaffe på någon långtbortboende människas veranda att se fram emot. Frukosten hade även blivit mer optimal om jag inte hade spillt ut halva termosen med te över bordet.

Bild 1: mammas trädgård
Bild 2: min trädgård

namnfrossa.

Visst är namnet Fanny ett ganska fint namn men, ur ett internationellt perspektiv, är det inte riktigt jobbigt att heta det då? Missförstånd lär ju komma som ett brev på posten: "Hello, my name is [funny]". 

Nog tycker jag om namn som börjar på F men just Fanny ska jag nog undvika att döpa någon till. 

Appropå namn  kan du räkna med att om jag skriver en tjock roman någongång kommer personerna i boken ha namn med minsta möjliga antal bokstäver. Tänk hur mycket tid man kommer tjäna på det isåfall. Hade varit intressant om någon med mycket fritid skulle ha lust att räkna ut hur mycket längre tid det tar att skriva en bok där karaktärerna har norska dubbelnamn jämfört med om karaktärerna skulle ha två-trebokstaverade namn.

 Kanske någon karaktär skulle få heta My, som i Lilla My, som lillasyster tyckte att jag såg ut som på bilden med morgonfrisyren.

barnmorske-mat.

Hur klarar barnmorskor och människor i andra likartade yrken av att äta mat under sina arbetspass? Det har jag länge funderat på. Var hittar dessa människor sin matlust någonstans? Hur kan de på några minuter växla från att hålla i en livmoder till att äta sylta med potatis? 

Ja, men, testa själv att äta mat när du tittar på tvprogram som Sjukhuset eller 112 på liv och död - smakupplevelsen i munnen blir inte direkt njutbar om man säger så. Fast kanske är det bara vi dödliga, vi ickebarnmorskor och liknande, som inte förmår att skilja på mat och kroppsdelar. Åtminstone inte lika fort som de riktiga barnmorskorna och övrig sjukvårdspersonal klarar. Respekt för dem.

gudomlig dag.

Idag fyller pappa år i himlen någonstans och jag undrar hur tårtan ser ut däruppe egentligen. Hur god lär inte den vara?! I det sammanhanget hamnar ju ordet gudomlig i sin rätta bemärkelse; tårtan måste säkert vara gudomligt god och paketen gudomligt fina. 

Jag hoppas att pappa kastar ner en liten bit tårta till mig. Eller, det hade varit hyfsat läskigt i och för sig, ja, om det faktiskt hördes ett duns i köket och när jag kommer ut står där en bit prinsesstårta på bordet. För att få en visuell förklaring av vad jag menar bör du ta dig 15 sekunders tid och titta på det här underbara Karlsson-på-taket-klippet (se 05.50-06.05).

svorge-kampen.

Har lyxat till det med Arvid Nordquist-kaffe efter flera månader med billigt Willyskaffe. Smakskillnaden är självklart enorm. Det var det mörkrostade Arvid Nordquist-kaffet tillsammans med ett antal falukorvar som upptog tre fjärdedelar av min resväska när jag hade varit hemma i Sverige över jul- och nyår och skulle tillbaka till Norge.

Att öppna det där förrådet fullt av svenskt kaffe hos pappan i Norge gav mig alltid samma stolthet: "O yeah. Ni norskar påpekar jämt att ni är bäst, men nej, här är ett bevis på att ni inte klarar er utan oss". 

Den kärleksfulla mobbningen som ständigt finns mellan dessa två grannländer kan man inte annat än älska.

I övrigt har två servettringar och en servetthållare

blivit till två ljuslyktor och en pappershållare hemma hos mig.