rekvisitnörd.

I ett samtal nyligen med min likasinnade kusin om julkalandern Pelle Svanslös kommenterade jag: "Åh, vad jag älskade rekvisitan i det programmet!" varpå min kusin sade "Ja, jag med!". Det visade sig att vi båda, som små tio-elvaåringar, hade suttit och studerat rekvisitan när vi såg programmet. Lite udda kan tyckas men när man ser till att både kusinen och jag är pyssel- och dekorationsnördar idag blir det förståeligt.

Medan modenördar tittar på kostym- och scenkläder lyssnar musiknördarna på musiken och vi dekorationsnördar tittar på scenuppbyggnad och all rekvisita. Jag brukar få rysningar i kroppen när scenen på en teater är välgenomtänkt och det har faktiskt hänt att jag vid sådana tillfällen sagt ett tyst 'wow!' för mig själv och sedan tyvärr inte kunnat dela den känslan med andra i pausen eftersom de andra inte varit rekvisitnördar.

Men är du också rekvisitnörd får du gärna ta med mig på teater så kan vi prata i munnen på varandra i pausen.

I brist på passande dekoration får man taga vad man haver.

i pärmen.

"Min första kärlek var ****. Jag sa hans namn dagligen vid ett års ålder. Jag tyckte så mycket om hans glada och mörka ansikte".

Mamma gav mig nyligen min första pärm som legat i förrådet många år och i pärmen hittas flera intressanta noteringar. Enligt noteringen ovan har alltså min förkärlek till mörkhyade människor inte kommit med åren utan det är något som jag har fötts med. På ett av fotografierna ligger dessutom min favoritdocka i vagnen, den docka som hade mörkt krulligt hår och mörkhyad kropp. Det är både fascinerande och märkligt.

I pärmen står det även:

"Becka var väldigt mysig. Hon vinkade, la huvudet på sne och charma."

Inte vinkar jag, lägger huvudet på sned och charmar idag men att jag har något odefinierbart mys över mig påpekar folk ständigt. Det är intressant att en människas personlighet och intressen kan vara synliga redan i väldigt tidig ålder. Leta upp din pärm du med.

nissens fraskuddar.

Varför är det palmer, en sandstrand med eskimåer och en båt med en överglad groda, gräshoppa och en halvt flygande robot på plåtburken där det funnits 4,5 kilo fraskuddar från Nissens för 10,50 kronor kilot?

Varför är dagens plast- och pappersförpackningar inte lika underhållande?

allt är 50-tal.

Nåväl, kanske det trillar in ett eller några blogginlägg nu och då trots allt. Jag har svårt att släppa bloggen helt men räkna med att det ibland nog kan dröja dagar eller veckor innan inlägg kommer. 

____________

Alla möbler och all inredning som jag inte riktigt kan årsbestämma påstår jag kommer från 50-talet. Det är märkligt att åren 1920-1960 är ett och samma decennium, dvs. 50-tal, i min inredningsvärld men säkert är det på grund av att 50-talet befinner sig ungefär mittemellan 20- och 60talet och om jag säger att en möbel är från 50-talet blir det max 20-30 års fel istället för kanske 50 år.

Det låter nog rörigt men ta min soffa till exempel. Den vet jag är äldre än 1970-talet men yngre än 1910-talet. Så, den är alltså tillverkad någonstans mellan åren 1920 och 1960. Fast just där har jag ingen koll. Är min soffa från 20, 30, 40, 50- eller 60talet? 

 Från vilket årtal kommer sedan mina små planscher som jag samlade på som ung tonåring (och som jag satt upp med häftmassa på baksidan av en tavla)? I mitt huvud känns det som om soffan och planscherna är goda vänner med varandra, att de har setts förut i ett tidigare decennium men vilket decennium isåfall?

paus.

För den som undrar: ja, ett litet blogguppehåll bara.

haren.

Har'e
hänt något?




Alltid lika roligt.

finljusen.

Två likadana ljus från H&M home som funnits på önskelistan länge hamnade för ett tag sedan i min plåtsamling. Fastän ljusen kostar 59.90:- styck har jag inte betalat en krona för dem.

 Varför? Jag hade redan två passande ljuslyktor hemma som med hjälp av lite paint, bläck och papper blev till mina favoritljus.

 Kanske blev kostnaden trots allt en krona per ljus om man ser till papper och bläck men det är ju detsamma som gratis i dagens samhälle. Tog cirka en kvart att göra sammanlagt.

 Kanske kan vara tips till någon pysselsugen människa därute.

färgtesen.

Äntligen har jag fått stöd för den tes som jag alltid har haft men som jag alltid har hållit tyst om eftersom inte en människa skulle hålla med mig, nämligen tesen att det inte finns några färger som skär sig. Jag har aldrig någonsin tyckt att rosa och rött har skurit sig utan däremot känt mig lockad av färgkombinationen och tyckt att den varit spännande och läcker,

och nu äntligen har jag något som stödjer det. I boken Komplett färg som kom i födelsedagspresent står det nämligen: 
Titta på naturen. Där har du mängder av färgkombinationer som egentligen "skär sig" men som du inte ens reagerar på. 

Ahh, den boken var en klok bok och lär sannerligen läsas igen.

säng och ljus.

Sängbäddningar och ljussättning är nog sådant som många struntar i i sina hem, vilket är förfärligt synd eftersom det är just det som ger hemmet karaktär och myskänsla (vissa tycker inte om det ordet men det gör jag).

I och med att mitt nya påslakan kommit har jag ordnat mig ett litet trevligt nattduksbord med lampa vid sidan av sängen. Nattduksbord har jag inte haft sedan jag var cirka 11-12 år och därför är detta speciellt.

Människor bäddar ofta sina sängar väldigt tråkigt och ofluffigt. Man slänger på ett osägande överkast, även om man har jättefina påslakan som man egentligen vill visa, och lägger tre för små kuddar i en liten klump på mitten av sängen. Sängen ska ju vara inbjudande att slänga sig i för att sova - inte tvärtom.

Det där med ljussättning tjatar de om i varenda inredningsprogram och i varenda inredningstidning, vilket inte är konstigt eftersom det har stor betydelse för rummets känsla. Nattduksbord också. Måste man verkligen alltid ha ett klassiskt nattduksbord med låda eller öppna hyllor där allt fult ligger åtkomligt?

Jag låter som en expert här, vilket jag förstås inte är. Men kanske detta kan inspirera någon som inte brukar gå i inredningsaffärer, titta på inredningsprogram eller inte har läst sjuttioelvatusen inredningstidningar i sina dagar.

reklamen.

Min lillasyster fyller år idag och det firar jag här på bloggen med att låta dig ta del av min norska favoritreklam genom alla tider (har kanske visat den förr men den är värd att visas igen). Hoppas att du är lite småtrött för då kommer du älska det desto mer.

Såhär ska reklamer vara! Även fast jag inte tyckte om Stabburs makrill när jag bodde i Norge köpte jag det ändå bara för att stötta de som hade gjort denna sevärda reklam. Visst är den fantastisk? Det är läskigt nog inte heller helt otänkbart att mamma och hennes man skulle kunna beté sig på exakt samma sätt gentemot sina barnbarn.

från det till det.

Från det här:

till det här:

gör att man börjar tänka lite såhär:

Äntligen har jag hittat en påslakan som kan ersätta mitt gamla men det lär dröja ännu ett tag innan det landar i posten för det är något vajsing med betalningen. Lite irriterande för nu MÅSTE jag ha ett nytt påslakaset.

bokstycken.

Att läsa om Stanley och Livingstone ger mig nästan gåshud ibland. Jag hoppas att den lille killen jag mötte i Kenya utbildar sig till läkare för då ska jag minsann återvända, besöka sjukhuset i Mombasa, räcka fram handen och säga konfundersamt: "Doctor Livingstone, I presume?", för Livingstone är den lille pojkens faktiska namn.

Afrikaboken Kung Leopolds vålnad är hemsk men också väldigt rolig emellanåt. Exempel:

Förklaring av Stanleys egendesignade tropikhatt, den så kallade Stanleymössan. "Den hade en hög kulle omgiven av lufthål, skärm över ögonen och ett tygstycke baktill som skulle hålla solen borta från öronen och nacken". 

"Basokofolkets föreställning om Stanley som enögd skulle kunna vara ett minne av hur han tittat på de i ett gevärssikte. Människor utmed floden trodde ofta att européer bar hovar och att skor som de aldrig tidigare sett var en del av de vitas anatomi".

"I början uppfattade afrikanerna tydligen inte de vita sjömännen som människor utan som vumbi - förfäders andar - eftersom kongoleserna trodde att en människas hy blev kritvit då hon hamnade i de dödas värld". 

hudfärgerna.

Jag såg verkligen ut som en tomat, alternativt en väldigt generad tonåring, i ansiktet förra veckan. Solen hade stekt mig som om jag vore sebiriskt kebabfläsk i ugn. Men nu har ansiktet fått tillbaka sin nordiska klarvita färg igen och jag funderar på om det ändå inte är bättre att vara vit framför att vara röd eller grisrosa. 

 Varje vår och sommar är det samma sak då vi som närmast saknar pigment tittar extra avundsjukt på afrikanerna och undrar varför livet ska vara så orättvist. Visst kan en del tycka att det är fåfängt att sola sig. En del tycker att man inte ska behöva sträva efter att få en medelhavsbrun idealfärg för att duga men varför tror du egentligen vi blekfisar ständigt försöker få en liten mörkare nyansskillnad i huden? 

Jo, för att vi är trötta på kommentaren: "Oj, du ser blek ut. Hur mår du?!". Har du tänkt på att aldrig någon skulle säga: "Oj, vad du ser brun ut. Hur mår du?!" till en afrikan?

Detta skulle jag kunna skriva en uppsats om men tänk vidare själv. Analysera, fundera. Hudfärgfenomenet är mycket intressant.

den gamla butiken.

Jag gick till min favoritbutik under den söndagslediga promenaden. Till den där butiken som ser ut som den i Barnen i Bullerbyn när flickorna ska köpa falukorv (se här från 0.39). I den butiken köper jag alltid mitt te i bruna små påsar och betalar med pengar över den gamla handelsdisken. 

När jag nu stod där och sträckte fram pengarna till expediten kände jag en blick på mig, och fyra decimeter längre ner bredvid mig tittade en liten flicka upp och frågade "Vad är det där?". Hon hade stått och tittat på allt godis i de olika strutarna och pratat med expediten en god stund men pekade nu på min bruna påse. 

"Det är te" sade jag.

"Varför ska du köpa det?" 

"För att jag dricker jättemycket te".

"Det gör min mamma med".

"Ahaa".

Expediten frågade om jag ville ha en liten påse och jag sade ett vänligt "Ja, tack", fick nästan för mig att niga men hann stoppa mig och gick sedan därifrån med en känsla av att jag färdats årtionden tillbaka i tiden. 

Väl hemma ordnade jag mig en stor kopp te och använde en av mina nya fina servetter samtidigt som jag riktigt önskade att världens utveckling hade upphört runt Astrid Lindgren-filmernas tid.

kläder, kläder.

Förtydligande till den som undrade: Min blogg är främst till för de i min närhet som jag sällan träffar och som faktiskt är intresserade av det jag skriver. Jag har valt att mest skriva om onödiga tankar och ting och inte alltför mycket om min vardag eftersom det ska finnas något att prata om när man verkligen ses.

Angående onödiga ting vill jag här visa att jag ytterligare i födelsedagspresent fick nästan en halv garderob av lillsyster,

 och pengar av mamma till mer nya kläder, vilket var mycket tacksamt.

Provhytte- eller outfitbilder är inte riktigt min grej och det känns en aning olustigt att lägga upp detta men jag vet att vissa av er som läser gärna vill se det. Jag tycker också själv att det är intressant att se vilken klädstil en annan person har, och för att visa det finns det väl inget bättre än en provhyttebild?

för lediga stunder.

Om man ska läsa böcker ska man läsa sådant som man är intresserad av. För min del är det främst inredning och afrika som gäller och det var ju bra då att jag fick både en inredningsbok och en afrikabok i födelsedagspresent.

Helt perfekta böcker för mig. Böcker som jag fastnar i och glömmer bort att jag läser eftersom de är så intressanta. Hur man kan fastna i fiktionerad skönlitteratur förstår jag fortfarande inte men att fastna i faktaspäckade böcker om hur färger används i inredning och vad som egentligen skedde vid ett av den moderna tidens största folkmord i det bortglömda Kongo är ingen svårighet.

skorna.

"These shoes are made for walking..."

Detta är de skor som jag har suktat efter länge, och som jag nu har i min ägo! Födelsedagspengarna kom i rätt tid eftersom skorna just nu var på rea och det fanns bara ett par kvar i min storlek. Ibland har man gudomlig tur.

Nu gäller det bara att lära sig att gå snyggt i dem, vilket inte är det lättaste till en början. Någon som vill ge en lektion? Från att vara 175 cm till att bli strax över 180 innebär att alla ni människor som finns i min närhet också måste börja gå i klackar för att jämna ut längdskillnadnen.

gårdagen.

Under det senaste året har en särskild förändring pågått i mitt liv. Jag har börjat använda ordet vän istället för kompis och alltså med tiden allt oftare sagt "min närmaste vän" istället för "min bästa kompis". Det är ett klart ålderstecken. 

Att jag gjorde smörgåstårta och biskvier till gårdagen är också ett ganska tydligt ålderstecken. 

Nu är man alltså 25, och vissheten om att ens hjärna biologiskt sett sägs vara färdigvuxen vid 25års ålder känns riktigt skönt. Jag blev överröst med paket, meddelanden, blommor och annat och jag måste säga att det var extra speciellt att få blombud för det har jag inte fått sedan pappa dog för tio år sedan. Men tack vare att min hjärna precis blivit vuxen växlade den snabbt om och sorgeblommor till vackra födelsedagsblommor.

Oh, jag fick lust att skriva en typisk det-här-fick-jag-i-present-lista men den noteringen i dagboken hoppar jag över denna gång.

vilken dag?

Utdrag från gårdagens sms-konversation med lillasyster:

"Nu. Sova. Och glöm inte vad det är för dag imorgon. Vad är det för dag i morgon?!"

"DIN FÖDELSEDAG!!!"

"Neeeeej! Det är ju sista dagen att lämna in skattedeklarationen såklart"

"Haha. Åå...såklart".

Som liten var jag väldigt irriterad på att halva min födelsedagsruta i kalendern alltid var fylld av förtryckt text som jag inte förstod innebörden av. "Sista dagen att lämna in skattedeklarationen". Det fanns aldrig tillräckligt med plats att skriva "Becka fyller år!" utan det blev alltid bara ett B och en pytteliten siffra bredvid. Jag ville ju ha en ren ruta såsom mina syskon och mina föräldrar hade. Men nej, aldrig fick jag det och aldrig kommer jag få det heller. Det ligger faktiskt ett visst mått av bitterhet över det.

Men något som jag alltid kommer få på min födelsedag är uppenbarligen fint väder. 

hon som kan filma.

Storögt slängde jag fram iphonen och skulle filma lite av de magnifika vårfyrverkerierna igår kväll. Som en nörd stod jag alltså med iphonen i luften men väl hemma var tydligen det enda i filmväg som jag lyckades få med, detta:

Klippet skulle kunna klippas in i någon krigsfilm vid brist på material.

Ibland känner man sig allt bra lyckad. (Ironi).